Viola föddes 1920 i Kinnbäck och växte upp i en syskonskara bestående av tvillingsystern Dagmar, brodern Behn och fostersystern Gunhild. Familjen var bönder och uppväxten präglades av enkelhet och stor kärlek och omsorg från föräldrarna. Flickorna fick lära sig att handarbeta och att laga mat vilket de blev mycket duktiga på. Viola kom senare att tjänstgöra som piga hos agronom Gran i Öjebyn.
Vid en skyltsöndag 1945 i Piteå träffade Viola sin blivande make Emil. Paret gifte sig 1948 och Viola flyttade då till Skeppargatan i Piteå till Emils föräldrahem som då stod under helrenovering samtidigt som han byggde förstklassiga träbåtar på övrig tid. Som det var vanligt på den tiden bodde även Emils mor Maria kvar i huset. Snart kom barnen. Först ut Ann-Kristin, sedan Roland och sist Ulla-Britt.
Viola var en lugn och varm person som var lätt att tycka om. Hon skötte hemmet och barnen på ett utomordentligt bra sätt. Tiderna blev plötsligt sämre när Emil insjuknade i TBC 1956 samtidigt som Roland var nyfödd. Viola hade dessutom haft oturen att ramla och brutit armen.
Hon hade heller inget arbete då, men lyckades genom Emils bror få jobb som städerska åt Piteå stad, året var 1957. Inkomsten då var 75 kronor i månaden och familjen var räddad. Viola var en driftig kvinna och tog körkort vid 50 års ålder vilket underlättade för familjen. Hon jobbade troget åt kommunen fram till pensionen.
1995 drabbades maken av en stroke och de flyttade därför till Källbogården. Viola skötte sin make till dess han avled 1996.
Vid fyllda 80 år gjorde Viola strongt sin sista utlandsresa till Kreta. Hon tyckte om hantverk och var duktig på allehanda saker; stickning, keramik och inte minst korgmålning. Tyvärr började synen svikta de sista åren och hon fick lägga hantverket åt sidan.
Viola trivdes på Källbogården och stannade därför kvar där hela tiden. Hennes sällskap där blev en katt som döptes till Lill-Bill. Han var den enda katten som hade tillstånd att bo på ett äldreboende och Viola blev intervjuad av Norrbottensradion som tyckte att det var ett bra och kul inslag med ett djur för de äldre.
Lill-Bill trivdes mycket bra och gick själv på egna promenader via balkondörren och en spång ner på utegården.
Viola hade ett mycket stort hjärta som inrymde alla och inte minst sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vi kommer att minnas henne med stor värme och glädje livet ut.