Ture Nordlund, Kopparnäs, avled natten mot söndagen den 22 juli. Intill en dryg månad före det han gick bort var allt ungefär som vanligt.
Trots krånglande ben borrades det för bergvärme, källare och pannrum målade han i det hus som var hans hem från den där majdagen för 88 år sedan när Ture första gången såg dagens ljus.
Potatis satte han, inte bara hemma på gården utan naturligtvis också i potatislandet på hans älskade Mjoön. Där skulle ju också brunnen tömmas, några glasrutor bytas ut och säkert låg fler projekt i pipelinen för denne sällsynt arbetsamme man när han i mitten av juni blev sjuk.
Redan i unga år fick Ture axla ansvaret både för de yngre syskonen och för att driva jordbruket vidare sedan hans far Arvid hade gått bort. Ett ansvar som han bar med en vilja av stål och en arbetskapacitet av sällan skådat slag.
Att hans yngre systrar skulle skaffa sig en utbildning ansåg han vara viktigt och med en närmast ofattbar arbetsprestation såg han också till att skapa de ekonomiska möjligheterna för detta.
Att för egen del utbilda sig var något han hade önskat men såg som ekonomiskt omöjligt. Istället kom han att tillsammans med sin hustru Greta mycket framgångsrikt utveckla det jordbruk som blev en så stor del av hans liv.
En tusenkonstnär. Definitivt. Föresatte Ture Nordlund sig att vid 70 års ålder lära sig engelska så gjorde han det. Bestämde han sig för att bygga en husbil så gjorde han det. Och bestämde han sig för att skriva en bok om Kopparnäs och Bertnäs så var den snart klar.
Hans självförvärvade kunskaper togs också tillvara i de styrelseuppdrag han hade i bland annat Scan och Piteortens försäkringsbolag. Att byta styrelserummet mot svetsen i gårdens verkstad var inget problem för den som hade talang i de flesta och mest spridda områden.
Men det är som den omtänksamme maken, pappan, svär- och morfadern som vi främst kommer att minnas honom. Trots ett liv fyllt av arbete var han alltid beredd att ställa sin tid och sina kunskaper till förfogande för andra.
Omtanken om syskonens, och den närmaste familjens senare generationer tog sig många uttryck men framför allt handlade den om att inpränta vikten av studier och utbildning. Något som han själv hade velat skaffa om det inte kommit något i vägen, något som han såg som viktigare än de egna önskemålen, ansvaret för andra. Eller "anschware" som han kallade det.