På söndag den 4 september avled min fina pappa Stig, i en ålder av 92 år.
Han växte upp på Norra byn i Älvsbyn, son till Emma och Ludvig Johansson.
Stig utbildade sig till möbelsnickare på sin pappas möbelverkstad. Tidiga intressen i livet var jakt och fiske.
När pappa var 26 år tog han ännu ett steg in i möbelbranschen och startade en firma som fick namnet Johanssons Möbler.
Han anställde även en fantastiskt duktig tapetserare som fanns kvar vid hans sida ända fram till pensioneringen. Pappa strödde alltid lovord över honom och sa vid många tillfällen: ”Tänk så tur att jag fick tag på Erik!”
Pappas affär växte efter hand och hela den stora fastigheten fylldes med möbler av alla de slag. I mitten av 50-talet träffade han mamma och gifte sig med henne och 1957 föddes jag.
Ingen av oss som fanns runtomkring pappa Stig, förstod hur han fick dygnets timmar att räcka till. Arbetsdagen på affären var lång och på kvällarna levererade han möbler. I stort sett varje lunch besökte han också sin ms-sjuka mamma som låg på sjukhemmet i Älvsbyn. Pappa var även livligt engagerad i kyrkans lekmannaarbete. Han var under flera år Frivilligkårens ordförande. De ordnade bland andra insamlingar till välgörande ändamål. Även att besöka gamla människor, fanns på agendan. Dessutom var han under många år aktiv inom kyrkopolitiken. Egendomligt nog så hann han även med sin familj, samt sköta om hus och stuga på det noggranna sätt som var hans signum.
När pappa var 84 år och strax innan mamma dog, gick flytten till Skellefteå, för att de skulle komma närmare mig och min familj. Mina föräldrar hade dåden stora turen att få en liten lägenhet på seniorboendet Tryggheten, mitt i centrala Skellefteå. När pappa sedan blev änkeman, fanns han ändå i ett sammanhang, han fick nya vänner och det blev i ordets sanna bemärkelse en trygghet för honom. Där bodde han i åtta och ett halvt år, skötte allt själv, och var väldigt förnöjd med sin tillvaro. Vi kommer att sakna honom och vi är så tacksamma för allt vad han har fått betyda för oss, men vi är även tacksamma över att han fick sluta ett långt, friskt och aktivt liv, så att säga ”mitt i steget.”