Min väns skönhetsdyrkande ögon har slocknat och lämnat ett stort tomrum i mitt sinne.
Vårt möte ägde rum i våra gemensamma intressen för svunna tidevarv och genom antikens uttrycksfulla formspråk. Det var ett möte i en annan, högre och djupare dimension för tvenne hjärtan. Det gav oss lisa för våra själar.
Vår vågskål balanserades av denna lisa där vi också genom våra 21 år tillsammans blev prövade av sorg och sjukdom.
Att bära svårmod är ur evighetsperspektivet det enda sanna och den gåva där mott och mal inte förtär.
Jag instämmer i Edith Södergrans versrader:
"Vi bör älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick på öknen blommar".