Mitt i julens högtid, en glädjens högtid, fick jag budet att Sören hade fått hembud. Han föddes i Trundavan, med föräldrarna Julia Och Atle Lindberg och tre systrar där han var den andra i syskonskaran. Jag minns honom bäst från skoltiden där han var klassens geni vad gällde kunnande. Inget var främmande för honom i skolans ämnen han klarade skolan med glans minns man avundades honom för hans inteligens.
Han levde ett stillsamt liv trivdes nog bäst med familjen i hemmets lugna vrå. Han fick även vara med om det smärtsamm följa sin son till graven. Hans yrkesbana började vill jag minnas med snickeri i Luleå. Sedermera började han som fabriksarbetare på dåvarande ASSI där han blev fram till sin pensionering.
Efter avslutat yrkesliv fick han utrymme för sin stora hobby nämligen snickeriet. Jag har själv några alster som gått genom hans händer välgjort som var ett signum för honom. Han hade ett stort intresse för bärplockning och det naturen gav och vistades gärna ute vid sin sommarstuga ute på Trundön. Vi hade en klassträff för några år sedan där vi fick utrymme för att minnas vår skoltid.
I vårat samtal kom det fram ett ord som blev kallat efter honom han mindes det men han kunde inte säga varifrån det kom och vad det betydde. Vi kom överens att detta skulle han och jag ha för oss själva. Han var en god och snäll människa han stod med båda fötterna på jorden. Han var skötsam och en varm människa. Han kunde även ha en räv bakom örat ibland som lockade fram till skratt. När vi nu skiljs åt vill jag tacka dig för din tid ibland oss ditt engagemang och framför allt en reko vän kamrat och släkting. Det står i livets bok att vi en gång ska återförenas varför inte i din snickarbod.