Min kusin Ragnar Nilsson, Brukte Älvsbyn, var en vandrare i livet vars vandring upphörde på en pilgrimsfärd i Astorga i Spanien ungefär en vecka in i september månad i år. Vi kommer inte mer att ha samtal om livet, världshändelser och vardagliga upplevelser i telefon. Jag kommer inte mer att få hans brev, det senaste kom till förra julen, ett handskrivet brev som var så exklusivt och personligt bland alla e-mail och sms och julkort.
Vandraren Ragnar provade många sysselsättningar i sin livsvandring, bland annat fritidsjägare på fågel och fiske, bankman, jordbrukare, djurhållare och odlare, och inte minst en pappa som visade omsorg om sina barn. På besök i Ragnars hem förekom allt från bullar till tårta till det kaffe som ganska fort kunde serveras. Människor påverkar oss olika, för mig var Ragnar en engagerad pappa, en entusiastisk person med många positiva egenskaper där möjligheterna var fler än eventuella misslyckanden.
Ragnar kommer att leva kvar i mångas minnen än i många år. En hjärtligt välkomnande släkting finns inte här ibland oss mer, men de avtryck han lämnat till omgivning, släkt, barn och barbarn finns kvar så länge någon minns. Må Ragnar leva vidare i våra minnen.