Margot Lundström, född den 11 juli 1956, lämnade oss i sorg och saknad den 21 september 2016. En älskad livskamrat, mamma, dotter, syster, mormor, farmor, släkting, vän. Margot lämnar efter sig ett arv av bestående värde: tro, hopp och kärlek. Det gav hon på ett påtagligt och konkret sätt uttryck för i sitt liv. Ett livsverk som rymmer åren i Etiopien i missionens tjänst och engagemanget här hemma för människor från olika delar av vår värld. När hon skrev artiklar eller insändare uttryckte hon sig både klokt och balanserat. Det kunde handla om trons försvar eller om att inte ge upp hoppet och kärleken i förhållandet till medmänniskor. Hon hade självdistans, integritet och perspektiv. Det gav henne styrka att möta utmaningar och svårigheter i livet.
För sina närmaste fanns hon med sin varma omtanke, sina kloka ord, sin vardagliga glädje. Allt detta fanns med också under hennes sjukdomstid. Vi som bodde längre bort kunde i telefonen få höra hennes pärlande skratt, hennes förnöjsamhet trots sin svåra sjukdom. I ett av de sista telefonsamtalen sa hon ”man får vara tacksam”. Hon kunde verkligen ”tacka Gud i alla livets förhållanden” som Bibeln uppmanar oss att göra. Hon hade en källa inom sig som gav friskt vatten. Det blir mycket eftervärme från en sådan människas liv.
Margot skrev själv flera fina sånger som inte lämnade någon oberörd och hon hade också en fantastisk sångröst. Vi sörjde över att det blev allt svårare för henne att spela piano som hon hade gjort så mycket och så fint. Men långt in på denna sommar, sjöng hon som hon alltid gjort. Hon hittade både orden och altstämman, fast kroppen hade börjat svikta. Den glädje som hon hade, och värmde oss andra med, här på jorden, den har hon nu när hon är ”hemma” och får sjunga en ny sång: ”Som aldrig förr ska jag sjunga sången, när Kungars Kung hälsar mig välkommen, och Hans ansikte ska stråla emot mig, när jag kommer hem”.