Linnea Eriksson var dotter till Edit och Valfrid Lundberg. Hon hade en ett år äldre bror, Harry och en yngre bror, Odal. Mor Edit fick som trebarnsmor lämna livet i tbc och barnen fick därefter flytta till barnhem. Då var Linnea fyra år. Den första tiden fanns det bara plats för den yngste av syskonen på Kullens barnhem i Öjebyn, medan de två äldre fick fara till Gammelstad.
Så småningom återförenades barnen. Odal dog där bara sex år gammal. Hans död berörde vår mor djupt. Tiden på barnhemmet präglades av en sträng uppfostran. Några gånger hälsade far Valfrid på sina barn, men det blev inte så ofta för han skulle ju arbeta och det var heller inte lätt att resa på den tiden. Andra tillfällen som mor mindes med glädje var då de fick hälsa på mormor och morfar och mosters familj i Timfors några gånger och leka med kusinerna.
När far Valfrid gift om sig med Hulda, köpte han Uddträskhemmanet och Harry och Linnea fick komma hem. Där fick de en bror till, Assar. Så snart skolgången var förbi ordnades så att mor fick tjänstgöra som piga hos Huldas syster i Vistträsk. Därefter fick hon arbete på ett kafé i byn, där hon träffade sin blivande make Ragnar Eriksson. I äktenskapet föddes barnen Christina och Christer.
Efter en kortare tid som hemmafru bidrog Linnea till familjens försörjning genom arbete på affär, kafé och under de sista 25 yrkesverksamma åren på ett bageri i Älvsbyn. Det var ett hårt arbete med många tunga lyft. Men hon föredrog arbetet i bageriet, för hon slapp då arbeta skift. Hon tyckte att hon fick mer tid med familjen.
Som pensionär valde Linnea att handarbeta med stickning och sömnad. Hon var mycket händig. Plaggen hon gjorde var ofta till hennes älskade barnbarn Emma, Isak och Jakob. Hon tyckte även om att vistas i skog och mark, vilket även far gjorde. De var ofta ute på fisketurer. Mor plockade gärna bär och var även intresserad av att följa med i sportsammanhang på TV.
Den stora sorgen var att hennes make avled 2006 och hon fick bo ensam i lägenheten. När sedan brodern Harry avled för knappt två år sedan var hon förtvivlad. Men hon hade ju sin lillebror kvar. Han har varit ett mycket stort stöd för henne.
Mors egen uppväxt på barnhem präglade hennes liv så till vida att hon ömmade mycket för alla barn. Hon försökte på sitt eget vis tala med dem om de var upprörda, så att de glömde bort sina bekymmer. Hon hade lätt att tala med alla människor och hon klarade att leva ensam, tack vare att hon inte var rädd att fråga efter hjälp när hon verkligen behövde det. Men hon var alltid den som ställde upp och hjälpte andra när det såg ut att behövas till exempel genom att visa vägen, ta reda på adresser och sköta om dem som var sjuka.
Den största trösten för mor var tron på Kristi försoning och hoppet om ett evigt liv där hon får möta sina nära och kära. Om det talade hon med sina vänner och var glad varje gång hon besökt någon, som berättat att de också hade funnit nåd och frid. Hon visade oss alla en stor kärlek och vi saknar hennes stora omsorg och värme. Men vi är tacksamma och trygga över att hon efter 81 år och sex månader fått gå hem till Gud och nu får sjunga i änglakören.