Den lille parveln klättrar upp ur diket. Där ser du vad som händer, säger han till sin far, när man låter en 4-åring cykla utan stödhjul. Redan som liten var han inte svaret skyldig. Med åren blev repliken än rappare, och den torra humorn än mer underfundig. Nu är Johan Lahti död, knappt tre decennier senare. Hans liv blev alltför kort. Förlusten är inte bara smärtsam och för de närstående outhärdlig, men även förvånande. Han som alltid var så glad och förnöjd.
Man minns honom som generös och alltid hjälpsam. I skolan var han duktig, alltid benägen att hjälpa andra med läxor till priset att försumma sina egna. Han ställde alltid upp om det så gällde att klippa gräsmattan, gräva en brunn eller hjälpa till med ett datorproblem. Han satte aldrig sig själv i första rummet, ty att hävda sig på andras bekostnad var honom helt främmande. Han var snäll i ordets bästa bemärkelse. Han tog inte för sig, och lite blyg var han nog också. Och också känslig. Han tyckte om djur. Medkänslan väcktes av det värnlösa och det utstötta. Där ingen annan brydde sig, brydde sig Johan.
I tidiga ungdomen spelade han framför allt hockey men sparkade även fotboll. Han saknade inte heller intellektuella intressen och nyfikenhet. Min mor berättar hur förtjust hon blev i honom under ett besök på Göteborgs konstmuseum där han noggrant inspekterade varje tavla och fascinerades av latinska inskriptioner. Han begav sig också ut i världen, reste inte bara runt i Europa med kompisar utan tog sig även en gång till Filippinerna. Men han var också fullt tillfreds med enkla nöjen, som att under en trolsk sommarnatt kasta med ett fiskespö i en näckrosbeströdd skogstjärn.
Efter skolan arbetade han på sågen. Han var plikttrogen och drog sig aldrig för att arbeta hårt. Tyvärr drabbades han på senare år av arbetslöshet och denna knäckte honom så småningom. Fyllda med smärta går tankarna till hans föräldrar, för vilket han var det enda barnet, skötsam och fin, ögonstenen.