Från min sjuksäng följde jag det ofattbara dramat i Arvidsjaur där en oskyldig, fridsam man blev bragt om livet på det mest bestialiska sätt. När jag sedan fick bekräftat att det var min gamla vän och arbetskarmat Hans som var den drabbade lamslogs jag av en känsla som trängde djupt in i min själ. Den natt som följde var det omöjligt att somna, utan att överväldigas av minnen. Mina första tankar var medkänsla med hustrun Ingrid och deras son Mikael med familj.
Jag såg det som en förmån att lära känna Hans. Jag beundrade honom för att han av naturen utrustats med sitt orubbliga lugn, sitt goda sinnelag och sin rättrådighet. Jag försöker förstå vidden av den betydelse han hade för sin älskade familj, för det var just hemmet och familjen som var det viktigaste i hans liv.
Under fem års tid arbetade vi tillsammans. Det var på 1960-talet vägen till Stora Sjöfallet byggdes. Hans och jag körde var sin bandtraktor för en firma och blev placerade på just detta arbete. Vägen var då redan byggd upp till Kirjaluokta. Därifrån skulle vägbygget fortsätta upp till Stora Sjöfallet. Det var tre mil dit och byggdes i tre etappar, varvid vi tilldelades den översta etappen.
Vi fick gå dessa tre mil i oländig terräng och bära förnödenheter för två veckor. Vi bodde i tvåmansbaracker som inte var vinterbonade och med uppvärmning av en fotogenkamin. Hans och jag bodde tillsammans i en barack och hade självhushållning, men kom snart fram till att det vore bättre med gemensam mathållning. Det var bara det att vi var väldigt bortskämda med matlagning.
Vi löste det genom att dra lott om vem som skulle laga mat eller diska. Jag drog nitlotten. Jag skulle bli kock över en hel vinter. Vi hade roligt åt det hela, men klagade aldrig. Däremot, sa Hans en gång fram på våren att han magrat fem kilo, men antydde aldrig någon anledning. Det fanns ju många tänkbara, men visst tog jag på mig något kilo för min usla matlagning.
Vi arbetade 12 timmar om dagen i 14 dagar, lördag som söndag. Efter 14 dagars slit åkte vi hem fredag kväll och tillbaka igen på söndag. Det var ju omöjligt att bära skaffning för 14 dagar de tre milen så vi löste det genom att köpa renkött, när vi blev bekanta med samerna i Suorva lappläger.
Ibland på vintern var det omänskliga förhållanden. I sträng kyla, och ofta när det var snöstorm på fjället, hände det allt för ofta att kaminen strejkade. Ibland mitt i natten. När vi vaknade stelfrusna och med sängtäcket fastfruset vid den tunna väggen, och med den vidriga doften av fotogen ifrån den strejkande kaminen, då var det svårt att hålla humöret uppe.
Tala om insnöad, både bokstavligt och kulturellt. Ingen el, telefon eller radio.
Men frånsett alla denna misär hade vi trevligt tillsammans. Hans ägde en underfundig humor och ett gott skratt så vi försökte att hålla allt armod borta med att skämta bort eländet.
I mitt farväl tackar jag Hans för allt. Mina minnen kommer at leva, till den dag jag själv går in i evighetens land.