Folke Lindström född 1914 avled natten den 27 januari.
Pappa Folke föddes som nummer åtta i en syskonskara på tio, men när han var fem år dog hans mor i spanskan. Äldre syskon turades då om att ta hand om hushållet så deras pappa Engelbert (PE) fick "snalla" och dra in lite kontanter till hemmet och livet i nybygget Snöbränna gick vidare. Tills det visade sig att man också fått TBC i huset. Det blev på nytt tunga tider och många av pappas syskon dog tidigt.
När pappa mötte mamma Gunborg och de gifte sig och tog över Snöbränna år 1940, var det dock en ljusare tid som tog sin början och barnen började komma. Till sist var vi sex syskon i ett livligt och glatt hem där besökare alltid var välkomna och där farfar PE bodde kvar till sin död vid 102 års ålder.
Pappa gick endast sex terminer i byaskolan i Brännberg, men var trots den korta skolgången inte bortkommen vare sig teoretiskt eller praktiskt. En särskild känsla hade han för snickeriarbeten och skrivande. Än i dag läser vi fascinerade den långa saga han skrev för oss barn när han en gång på 50-talet låg sjuk och barnbarn och barnbarnsbarn har fått ligga i vaggan han har snickrat.
I många år arbetade han som sågare i Nordlunda. Men inte under vår- och slåttannatider, då krävde jordbruket sitt och många var de höstar han for runt och plöjde och harvade med sin tunga järnhjuletraktor.
Pappa var en skicklig jägare och trivdes med livet i skog och mark. En kort tid på 70-talet bodde familjen i Boliden där de hade en skoaffär, men längtan hem blev för stor för pappa. Han kunde övertala mamma att flytta tillbaka till Snöbränna och överraskade henne då med att i smyg tapetsera sovrummet med rosenknoppstapeter.
Ett antal år bodde de sedan i Brännberg och i mitten på 90-talet flyttade de till en lägenhet i Arvidsjaur. De sista fyra åren bodde pappa på Ringelsta och talade ofta om hur väl han blev omhändertagen där.
Efter mammas död för elva år sedan kände sig pappa ensam och han längtade efter att få träffa henne. Hemma hos Gud skulle de få mötas och tillsammans träffa alla de som redan gått före. Det var pappas övertygelse.
Pappa såg alltid något att glädjas och vara tacksam över och vi barn har fått växa upp i ett hem där vi och våra familjer alltid varit välkomna och känt en sällsynt gemenskap i både ljusa och mörka tider.
Nu är det vi barn som är innerligt glada och tacksamma för den pappa vi har fått ha ibland oss så länge och hans minne kommer att leva hos oss alla med den varmaste kärlek.