Våra föräldrar Erik och Sonja är borta! Det känns så ofattbart och overkligt. I april, när sommaren stod för dörren, fick pappa lugnt somna in. Mamma dog stilla i sömnen i augusti när sommaren började gå över i höst. Båda blev 88 år.
Pappa föddes i Småland och mamma i Bohuslän. Båda växte upp i stora familjer med många syskon. Mamma hade åtta storebröder som på alla sätt omhuldade sin lillasyster. Ingen fick göra mamma något illa.
De träffades när pappa som ung evangelist kom till mammas hembygd. Pappa och mamma utbildade sig för att bli missionärer i Kina men gränserna stängdes och det var inte längre möjligt. Pappa blev då pastor och mamma följde honom på den resan. Vi fyra barn föddes under loppet av fem år, så mamma hade fullt upp med skötseln av oss.
Efter pastorstjänst på olika orter flyttade vi 1964 till Luleå. Där växte vi barn upp. Luleå är den stad vi räknar som vår barndoms stad. Vid sidan om sin tjänst som pastor arbetade pappa på posten. När vi var lite större började mamma att arbeta som lärare och fick för första gången "egna pengar". Eftersom pastorslönen inte räckte till några utsvävningar var det ett välkommet tillskott. Mamma älskade att handla presenter till oss barn och hade ett presentskåp hemma som alltid öppnades när vi kom hem.
Mamma och pappa flyttade sedan till Öjebyn utanför Piteå. När huset i Öjebyn blev för mycket att sköta flyttade de till en lägenhet i centrala Piteå. De sista åren bodde de på äldreboendet Österbo. Eftersom ingen av oss barn bor i Piteå har det känts tungt att inte kunna vara hos dem oftare.
Pappas stora intresse i livet var kyrkan och "verksamheten" som han kallade det. De sista åren, när krafterna avtog, kände vi barn att vi fick ha vår pappa för oss själva. Han kunde inte riktigt få nog av att ha oss omkring sig. Han sov ofta när vi var hemma men när vi skulle åka brukade han vakna till och säga "redan". Kanske vetskapen om att vi fanns i närheten räckte för honom. Det behövdes inte så många ord. Mamma var en livsnjutare som uppskattade det vackra. Det kunde vara vackra ting till hemmet, vackra kläder, vackra blommor, vacker poesi. Under hennes uppväxt på Solhem i Bohuslän fanns en stor trädgård med både blommor och fruktträd. Hon saknade växtligheten och längtade, speciellt på våren, tillbaka till sin hembygd, men hon gjorde det bästa av situationen. Ingen kunde som hon få en balkong att prunka av växtkraft. Oss barn gav hon all den kärlek hon hade och var fullständigt okritisk i sitt sätt att se på oss. Allt vi gjorde tyckte hon var så bra.
Pappas och mammas liv har kantats av både glädjeämnen och sorger. Ömhetsbetygelser inför barnen var inte vanligt mellan dem men även det förändrades. Mamma sa ofta de sista åren att de hade blivit nyförälskade igen. Man såg det i deras ögon och på pappas lite tafatta sätt att visa sin kärlek på. Under mammas sista år, när hennes hälsa vacklade, fick pappa vara det stöd för mamma som hon alltid varit för honom.
Både mamma och pappa blev gamla och har levt sina liv. Vi är glada att de på äldre dagar fick förnya sin kärlek till varandra och vill så gärna tro att de får mötas på den andra sidan. Hur förberedd man än tror att man är så känns det tungt nu när de båda är borta. De har alltid funnits för oss och de fattas oss.