Så går den dagen från vår tid och kommer icke mer ... Och när omsider vår sista afton kommer ... De raderna läste ofta vår farbror Sigge för oss. Så kom Eivors sista afton, kära syster. När morgonen grydde slöt hon för alltid sina ögon och gick in i den sista vilan.
När jag skriver dessa rader kommer minnena över mig. Minnen från vår uppväxt tillsammans, minnen som ibland sticka som retade bin, för att citera Dan Andersson. Jag minns när vi fick godis och jag åt upp mitt med en gång, medan du sparade och gömde ditt. Snart nog hade jag hittat gömstället och gjorde snabbt slut på ditt godis. Så här i efterhand tror jag att Eivor medvetet gömde så att jag skulle hitta det. Du var alltid så snäll mot din lillebror utom när du fuskade då vi spelade monopol, tyckte jag då men det hörde ju till syskonkärleken.
Jag minns den gången då vi, jag och vår mor, stod vid den lilla anhalten Pålslätten och vinkade av dig, när du klev på rälsbussen för den långa resan till huvudstaden. Eivor var 16 år gammal när hon begav sig till Stockholm för att studera. Jag kan än i dag känna saknaden jag upplevde då när rälsbussen försvunnit i fjärran. Skillnaden var att då skulle du komma tillbaka, vi skulle få uppleva återseendets glädje. Kanske berodde känslorna på, att vi efter vår fars alltför tidiga bortgång, hade blivit så rädda om varandra i vår familj. Den här gången kommer du inte tillbaka och minnena sticka åter som retade bin.
Den vackra, positiva bilden jag har av Eivor lindrar, likt en läkande salva, ändå smärtan från alla minnenas stick. Tidigt visade hon sin talang i att teckna. Träffsäkert ritade hon av Kalle Anka och hans vänner, vilket imponerade på din lillebror som knappt kunde åstadkomma en streckgubbe. Senare i livet skulle denna talang ge upphov till en mängd tavlor, till att börja med naturalistiska motiv för att senare även innefatta mera abstrakta målningar. Hennes kreativitet visste inga gränser, till och med dagen innan hennes bortgång satt hon vid sitt staffli.
Kanske var vår uppväxt på den lilla bondgården det som formade ditt stora intresse för djur och då framför allt hundar. När du och Knut övertagit fädernegården från vår mor, startade du kenneln Hjärtlanda med uppfödning av Golden retriever men också Norrbottensspets. Namnet hade du tagit från gårdens upphovsman, vår farfars far som en gång haft soldatnamnet Hjert.
Du aktade inte besvär för att skaffa bra avelsdjur, bland annat åkte du till England för att köpa bra avelstikar.
Många kullar föddes på kenneln under denna tid och ett flertal avkommor blev välmeriterade. Hundarna var en väldigt viktig del i ditt liv även under senare år när kenneln lagts i träda. Din sista hund, en norrbottensspets, gick till de sälla jaktmarkerna bara några månader innan din bortgång.
Samtidigt bedrev du och Knut en jordgubbsodling som blev välkänd i vida kretsar för att vara ytterst välskött. Under ett antal somrar hade jag och Ingrid glädjen att få hjälpa till på odlingen under den hektiska tid då både ackordsplockare och självplockare trängdes i mängd. Tusentals liter jordgubbar från er odling spreds under många år runt om i vårt avlånga land.
Under den sista tiden var hon på grund av sin sjukdom bunden vid hemmet. Vi som fanns i din närhet såg hur krafterna avtog allt eftersom. Trots det behöll Eivor sitt goda humör in i det sista. Alltid ett glatt Hej! Och en glad min, när vi kom på besök.
Samma dag som vi skulle ha vår släktträff, den släktträff som du så mycket sett fram emot, men inte fick uppleva, lämnade du oss alla för alltid. Vi som finns kvar, din man, dina barn och barnbarn, din syster och bror, alla dina andra släktingar och vänner, får vårda ditt minne i djupet av vårt hjärta.
Nu befinner du dig någonstans bortom bergen, bortom blommorna och sången, bakom stjärnor och för alltid, bakom heta hjärtat mitt.
Sov gott! Kära syster.