Einar Kangas från Vännäs, har avlidit i Axlagården, Umeå.
Han föddes i Haparanda och blev 85 år gammal. Han efterlämnar fru och tre barn med familjer.
Eftersom jag växt upp i Vännäs, till skillnad från mina tre kusiner som fanns i Paris, har jag tidigt många minnen från mormor och morfar. Morfar var, trots sitt piprökande, en sportig man och efter jogging- eller skidturen hängde träningskläderna och den obligatoriska brynjan på tork i pannrummet. Det fanns alltid ett påbörjat korsord i hans närhet och han var heller aldrig sen att spela ett parti Gin Rummy, ofta till mormors förtret. Detta eftersom morfar var en oerhört dålig förlorare, så till den grad att hans egna barn lät honom vinna när de var små. Hans ilska i tävlingar visade sig också i de många bouleturneringar vi spelat, där han även om han alltid gnällde högst om hur dåligt det gick, eller vilken otur han hade, i slutändan ofta stod som vinnare. Mormor försökte istället få honom att hålla räkningen och föra protokoll - det var lugnast så.
Att hitta en person med starkare åsikter om precis allt är nog svårt. Att han kunde ha fel, var omöjligt, även om bevis fanns för det motsatta. I hans värld var allt svart eller vitt och han kunde lätt bli mycket upprörd över saker som dagens musik eller tv-program och annat, som bara, enligt honom, blivit sämre. Ändå var han öppen för världen och allt vad den hade att erbjuda, en riktig livsnjutare. Mormor och morfar var alltid aktiva och reste mycket och gärna, både inom Sverige och utomlands. Han pratade hellre än bra, både franska, tyska och engelska, men gjorde sig trots det förstådd.
Otaliga är de julaftnar vi firat tillsammans, vilket vi även gjorde i julas trots att hälsan var sviktande. Jag så glad att både mormor och morfar orkade komma till oss. Morfar satt hela kvällen och pratade och hade så trevligt att han knappt märkte när de andra gjorde sig redo att åka hem igen. De senaste tio åren har traditionen också varit att fira midsommar tillsammans och äta sillsallad och grilla.
Det gick snabbt på slutet och även om vi alla visste att det inte var så länge kvar är sorgen lika stor. När morfar låg på sjukhuset besökte jag honom och tillsammans löste vi korsord. Han tänkte och jag skrev. Han var så stark in i det sista och lät sig inte nedslås av sin sjukdom. Stunderna med honom var lugna, trevliga och fina. Vi skojade om allt och ingenting och han berättade varför han sov så bra. Detta var för att han inte gjorde som andra och grubblade en massa på saker han ändå inte kunde påverka, utan han bara släppte allt och somnade.
Varje gång jag åkte därifrån sa jag: "Hejdå, älskade morfar, vi ses!" "Jajamen, det gör vi" svarade han, men kvällen den 26 februari kommer jag aldrig att glömma. Mormor och min morbror Tor hade åkt och jag stannade en stund. Det fanns något annat i hans blick och jag kunde inte längre hålla tårarna tillbaka. Det var mycket svårt att gå och lämna honom den kvällen. När jag som vanligt sa: "Hejdå älskade morfar, vi ses!" fick jag inget svar. Han tryckte bara min hand lite hårdare, en extra gång. Morgonen efter släppte han allt och somnade.
Jag vet att även mina kusiner, Amanda, Johan och Jessica, som inte haft förmånen att bo så nära, känner en tomhet och stor saknad efter morfar.