I morse somnade han in, min fantastiska morfar. Jag tänker mig att han sitter på en grekisk taverna, att nu, äntligen, behöver han inte resa hem till kylan och den förbannade snön, nu kan han stanna för alltid där han trivdes som bäst.
Jag kommer för alltid bära med mig hans starka känsla för rättvisa, hans mod att alltid säga vad han tyckte, att också agera hans öppna sinne och höga skratt, hur han alltid tog mig på allvar.
I morfars kök kunde man diskutera allt högljutt med fäktande armar utan att någonsin anses vara för mycket och morfar fick en att känna sig intelligent som en värdig debattör, oavsett ålder.
Det var värdefullt.
Jag kommer också för alltid att bära med mig den lille pojken inuti som drevs av behovet att bevisa, som alltid behövde vara bäst för att vara bra nog, som bara ville bli bekräftad.
Du var så mycket mer än bra nog morfar.
Tack för allt!