Nu är farsans resa till ända, en resa som startade vid Haraholmsfjärdens strand för över 80 år sedan. Efter ett par ledsamma sista år har ett i övrigt långt och aktivt liv nått sitt slut. Det är som det är. Farsan växte upp på Strömnäs tillsammans med pappa Henrik, mamma Svea och de äldre bröderna Lasse och Folke samt lillasyster Karin. Efter jobb på Wiréns rederi och modehuset Estella, utbildade han sig till facklärare. De flesta tjänsteåren gjordes på Strömbacka, faktiskt på samma mark som barndomshemmet en gång stod.
Skall man hitta ett ord för att sammanfatta farsans liv så blir det, engagemang. I jobbet men kanske ännu mer i föreningslivet. Från ungdomen fältskytte, orientering och scouting – där han mötte livskamraten Elsie - till båtliv, dykning och friluftsliv i allmänhet. Farsan såg alltid en förbättringspotential i det han gav sig in i och var inte rädd att genomföra projekt han trodde på. När han kom in i styrelsens för Piteå motorbåtsklubb i mitten av 1960 talet, lade han tillsammans med sina generationskamrater ned ett jättejobb för klubben och anläggningen ute på Svinöra. Han föreslog tidigt namnbyte till Piteå båtklubb med motiveringen att alla båtägare skulle känna sig lika välkomna. Klubbens emblem byttes från propeller till signalflagga P, ”Alle man ombord”. Farsans idé. PMK/PBK Loggen med det egna båtregistret, sjösportlägret och sjökorten över Piteå inre skärgård samt jobbet inom Sportdykarklubben och den förbättrade vägen över Degerberget, är ytterligare exempel på hans engagemang.
Minnesvärd är den dag då dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt manglades ute på Svinöra. Temat var båtskatt – vilket farsan var emot – och den gode ministern vacklade senare på kvällskvisten iväg, märkbart tagen, med ett tydligt statement på hur båtägarna i norr såg på det förslaget. Om det avgjorde saken skall vi låta vara osagt, men någon båtskatt blev det inte. Farsan fortsatte sedan med många års styrelsearbete i Bottenvikens båtförbund och Svenska båtunionen.
Lotsbåten Doggen – Pitebåt 1 - blev som en femte familjemedlem när den förvärvades 1965 och något av ett livsprojekt. Sommarseglatserna blev både många och långa efter de svenska och finska kusterna. När en större renovering inleddes under slutet av 1970 talet – innefattande plastning av skrov och däck – skakade olyckskorparna på huvudet. ”Hän waal alldri bra”. Men farsan visste vad han gjorde. Doggen är fortfarande i tjänst inom familjen och kommer snart i sjön för att ta honom ut på den sista seglatsen. Jag lovar.
Barnbarnen Märta, Tea och Svea pratar ofta om lördagarna då farfar kom och hämtade dem till dykarklubbens morgonpass i badhuset. Eller när han tog dem på utflykt i skärgården med farmor Elsie, på vattnet eller på isen. Engagemanget för deras bästa fanns alltid där.
Nu svalkar sjöbrisen från havet bryggan på Mosesholmen, och de tidlösa vågorna glittrar på fjärden. Cirkeln sluts och här bli bra att vila, precis som pappa ville.