Mitt första medvetna minne av Benny sträcker sig många år tillbaka i tiden. Det var PIF-mässa och han strosade omkring på området som alla andra.
Enda och den stora avsevärda skillnaden var att jag verkligen såg och la märke till honom. Han var den sötaste pojke jag någonsin sett.
Så där overkligt söt att det var svårt att tro att han var på riktigt. Jag drog snabbt den förutfattade slutsatsen att han inte kunde vara från Piteå och att han förmodligen jobbade på tivolit. Jag hade fel. Han var från Piteå.
Hur vår vänskap inleddes minns jag inte. Förmodligen genom gemensamma bekanta.
Vi hade ett gemensamt intresse och det var musik. Att lyssna på, hitta nya intressanta artister, dela med sig av allt som musiken gav var då vår gemensamma nämnare.
Sedan tog livet olika vändningar och vår kontakt upphörde.
I början på 2000- talet fick vi kontakt igen.
Vi utvecklade en vänskap som jag värdesätter oerhört mycket. Vi förde långa intressanta samtal om allt mellan himmel och jord och om kärlek och relationer i synnerhet.
Benny hade en lågmäld humor, ett behagligt sätt och framför allt intressanta och vettiga åsikter. Hans ärlighet och rättvisetänk var så naturligt och självklart. Han var lätt att prata med och han krånglade aldrig till det.
Benny har tre barn som han älskade och månade om. Kärleken och omsorgen som han hyste för dem var stor, vacker och innerlig.
Jag brukade tänka att många barn borde få ha en Bennypappa...
När jag fick veta att Benny var sjuk slog förnekelsen till med full kraft. Jag ville inte förstå, jag ville hoppas och tro att det skulle ordna sig.
Jag ville att Gud och läkarna skulle uträtta underverk.
Det har varit värdefullt för mig att få dela Bennys sista tid med honom, hans anhöriga och vänner.
Då jag klev in i hans hus slogs jag av två saker. Sorgen som var stor och påtaglig men också kärleken var påtaglig. Den stora starka kärleken som fanns för Benny och en önskan om att han skulle få ha det så bra som det bara var möjligt.
Det har också varit fint och så värdefullt att få se Bennys vackra snälla ögon le och höra hans milda röst. Att få säga allt som skulle sägas och att få ta ett oerhört sorgligt och smärtsamt farväl.
Jag försöker tänka och hitta tröst i att Benny inte behöver lida mer, att han har fått ro.
Men känslan av orättvisa över att en av de finaste har ryckts bort alldeles för tidigt, en underbar människa som verkligen ville ha och kämpade för livet är påtagligare och sorgen lika så.
Det är väl kanske nu jag skall tänka: Vila i frid finaste Benny men jag vill egentligen bara skrika - Kom tillbaka Monchichi!