Händelsen utspelade sig 1912 när försvarsfrågan politiskt framkallade starka rörelser i alla delar av landet, inte minst kring åtgärden att sätta igång en landsomfattande insamling för att anskaffa en pansarbåt, där den liberala regeringen med statsminister Karl Staaf ansattes hårt.
Sedan den liberala regeringen Staaff hösten 1911 avlöst högerregeringen Lindman, minskades i enlighet med vallöften kraftigt anslagen till militären.
Vid 1911 års riksdag motionerade socialdemokraterna om minskning av försvarsutgifterna, och andra kammaren begärde en ny allsidig utredning. Regeringen begärde pengar för byggande av en större sjögående pansarbåt till en kostnad av omkring 12 miljoner kronor. Anslaget avslogs i andra kammaren, men bifölls i gemensam votering. Reservationer avgavs i andra kammaren av Karl Staaff och Hjalmar Branting, med instämmande av 111 ledamöter.
Regeringen begärde sedan anstånd med pansarbåtsbyggandet, i väntan på en försvarsutredning. Beslutet väckte en storm av ogillande i vida kretsar. I protest bildades Svenska pansarbåtsföreningen, en starkt högerbetonad förening, med uppgift att frivilligt samla in pengar till byggandet av en pansarbåt. Inom några månader insamlades, genom gåvor, omkring 17 miljoner kronor, vilket belopp överlämnades till regeringen. En av de drivande krafterna för insamlingen var rektorn och sedermera biskopen Manfred Björkquist.
Diskussionerna i försvarsfrågan ledde för övrigt fram till det omtalade bondetåget 1914, då över 32 000 allmogemän tågade till Stockholms slott och försäkrade inför kungen att de ville ha en omedelbar lösning av försvarsfrågan. Kungen delade bondemännens åsikter i sitt tal till bönderna, som författats av Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich. Agerandet fick till följd att regeringen Staaff avgick. Efter nyval tillträdde en regering under ledning av landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld.
Två dagar efter bondetåget marscherade omkring 50 000 arbetare genom Stockholms gator för att markera sitt stöd för parlamentarismen och Staaffs regering, en händelse som hamnade i skuggan av böndernas demonstration.
I Piteå bildades i februari 1912 en pansarbåtsförening där bland annat följande personer utsågs att verka för saken: fältintendent J. Clausén, kamrer Herman Huldt, grosshandlare A.J Axelsson, konsul Arvid Hedqvist och bankdirektör Gustaf Ringius.
Till mötet i Hortlax hade andre komminister Nils Nordberg i Piteå landsförsamling, senare den förste kyrkoherden i Norrfjärden församling, kallats att hålla ett försvarsföredrag. Hortlax var då inte egen församling, utan en del av landsförsamlingen. Föredraget uppges ha utmynnat i kalabalik.
Komminister Nordberg reste år 1912 flitigt runt i bygden för att göra propaganda för Sven Hedins krigiska lilla skrift "Varningsord", med bland påståenden att Sverige hotades av en rysk invasion, och som skrämde upp folk ordentligt. Bakom konflikten låg den tilltagande spänningen mellan landets konservativa och radikala krafter i den pågående striden om demokrati och parlamentarism.
En till byn nyinflyttad religiös person ifrågasatte vid mötet i skolan om det var en prästs uppgift att åka omkring och hålla politiska föredrag mot konung och regering, något som enligt hans mening skulle verka till olydnad mot överheten.
Han var modig nog att lyfta fram de synpunkterna i en till synes mycket konservativ församling, där det som framfördes uppfattades som explosivt.
Prästen fick det hett om öronen
Komminister Nordberg tycks ha fått det hett om öronen och skyndande snabbt iväg från lokalen, medan "bondepamparna" anlade eld mot opponenten. Gjorde klart för honom att i Hortlax var det ingen jordmån för de idéer personen ifråga förespråkade.
De församlade bönderna omringade opponenten och formligen skällde ut honom. Till hans hjälp kom en annan, nyinflyttad, person som uttryckte sin förvåning över att det fanns så mycket mörker och benhård konservatism i Hortlax.
- Jag hoppas att den yngre generationen bättre kan sprida ljus för frihet mot kapitalistiskt förtryck, uppges personen ha sagt till de uppretade bönderna.
De församlade tycks vid mötet ha delat upp sig i två grupper. De yngre backade upp opponenten medan de äldre mötesdeltagarna fortsatte att kasta ur sig vredgade uttryck.
- Är du också en sådan där rabulist. Håll er ni till Storfors med era villoläror och kom inte till Hortlax med dem.
Opponenten kördes ut ur skolsalen, åtföljd av grövsta ovett.
Det noterades i sammanhanget att om de bägge opponenterna varit socialister hade man, med kännedom om den politiska stämningen i Hortlax, mindre undrat på uppträdet vid mötet. Men bägge personerna uppgavs vara såväl religiösa som frisinnade, det vill säga liberaler, och som i allt stödde den då sittande regeringens politik. Något som för övrigt också påtalades i argumentationen.
- Det timade vittnar föga om de aktningsvärda Hortlaxböndernas hyfsning, som kommit i dagen, rapporterades det.