Bok tar upp sorgen efter pappa
"Superhjälten och Mirakelpojken". Det är titeln på en liten bok om operasångaren Lars-Erik Jonsson från Öjebyn, som gick bort för två år sedan i en ålder av endast 47 år.
Oscar, åtta år, har illustrerat boken om sin pappa, den bortgångne operasångaren, Lars-Erik Jonsson.
Foto: Gunnar Westergren
- Det var helt nödvändigt att skriva den här boken, för min egen skull och för pojkarnas, säger Petra Jonsson när vi träffas i den prunkande trädgården i Hortlax, där Petra och pojkarna Oscar och Axel, två och ett halvt år, numera är bosatta efter att tidigare ha bott i Göteborg.
Ställer frågor
Axel, bokens Mirakelpojke, var bara fyra månader när hans pappa hastigt och helt oväntat insjuknade för att kort därpå avlida i sviterna efter en hjärtinfarkt. Nu har Axel börjat ställa frågor om vad som egentligen hände med pappan; han kan till exempel säga: "Pappa kommer inte och dricker kaffe i mammas hus".
Bland annat för Axels skull, för att han ska ha något att relatera till när han växer upp, har Petra Jonsson skrivit boken, som för hennes egen del utgör en del av sorgearbetet efter den älskade maken.
Det som drog i gång arbetet med boken var frågor som Oscar, bokens Superhjälte, ställde, frågor som återges i boken, till exempel: "Mamma. Vad är det värsta du någonsin varit med om i hela ditt liv?" Eller: "Mamma. Vad händer egentligen när man har dött?"
Biblioteksinköp
Boken torde fungera bra som utgångspunkt för ett resonemang med små barn om de svåraste frågorna, något som biblioteken har insett; många bibliotek har köpt in "Superhjälten och Mirakelpojken". Och boken, utgiven på eget förlag, har för övrigt redan tryckts upp i sammanlagt 1 600 exemplar.
Vi undrar varifrån benämningarna Superhjälten och Mirakelpojken kommer.
- Jag tycker att Oscar är en superhjälte, en fantastisk kille som aldrig klagar. Och Axel är ett mirakel bara genom att komma till världen. Acke och hans pappa hade ett märkligt nära förhållande, han gick helt upp i sin far från början.
Petra tillägger att Lars-Erik älskade barn och att han var innerligt intresserad av människor överhuvud taget ("han fastnade överallt och pratade med alla"). Det var väl därför han tyckte så mycket om att arbeta som lantbrevbärare, ett yrke han hade innan han började satsa på sången.
Petra, som träffade Lars-Erik när båda arbetade på Göteborgsoperan, hon som sufflös, han som sångare, säger att sorgen efter maken ändrar skepnad hela tiden.
- I dag känner jag mer saknad än förlamande sorg. Det kommer i sjok efter vad man mäktar med. Numera kan man tillåta sig att vara ledsen ibland.
Så jobbar vi med nyheter