Det var en tid av skräck bland inte minst småbarnsföräldrar i bygden då den fruktade och ofta dödliga barnförlamningen (polio) spred sig i hemmen. Drabbade familjer ställde sig frågan: vilket av våra barn skall drabbas nästa gång.
År 1912 drabbades Sverige av den i antal döda mätt allvarligaste epidemin. Det finns uppgifter att då dog 12 personer per 100 000 invånare, men kom dock inte upp i samma tal som en annat svårt gissel som drabbade vårt land, nämligen lungsoten (tuberkulosen). För 100 år sedan dog nämligen 200 personer per 100 000 invånare i tbc.
Tidningen Norrbottens Posten berättar vid flera tillfällen om den skrämmande farsotens framfart. Vid tiden för Lundströms insjuknande rapporterades om två barnförlamningsfall i Nybyn, Altersbruk, där en femåring och en sjuåring insjuknat. Barnförlamning hade också uppträtt i Borgfors och ett svårt fall av barnförlamning rapporterades från Grundvik.
Makarna Lundström fick åtta barn. Den förstfödde, som hette Karl Amandus, föddes 1887 och dog fem år och 11 månader gammal. Sedan följde Elida (1889-1986), Johan (1892-1972), Karl Amandus (1894-1912), Anna, gift Lundberg (1897-1924), Beda (1899-1899), Erik (1901-1984) och Knut (1903-2002).
Tragiska sviter
Barnförlamningsepidemier uppstod med jämna mellanrum i början av 1900-talet. I slutet av 1800-talet tycks något ha hänt med polioviruset. Det blev aggressivt, till följd av en mutation. Den aggressiva virusvarianten föddes i norra Sverige och spred sig sedan.
Den första kända epidemin ägde rum år 1881. Den riktigt stora epidemin blossade upp sommaren 1905, när fler än tusen barn insjuknade. Över 100 dog. Det var då oron stegrade sig kraftigt. I maj 1906 rapporterar Norrbottens Posten att det hittills detta år inträffat 116 fall, varav de flesta i Norrbotten. Den som en gång haft polio var skyddad.
Under åren 1911-1915 var mer än 90 procent av de flickor/kvinnor som dog i sjukdomen under 20 år. Pojkarna/männen hade en högre dödlighet. Beteckningen polio började vid mitten av seklet ersätta begreppet barnförlamning och orsakades av ett virus som främst spreds med infekterat vatten. Till en början fanns inget skydd, ingen bot.
Det berättas att kaffe en tid användes som medicin, som ju annars i tidig svensk 1900-tal ansågs som hälsoskadligt.
Den 13 april 1955 skriver Piteå-Tidningen, med stora rubriker, om den sedan decennier efterlängtade nyheten, att en fullständig seger vunnits över polion och dess tragiska sviter genom ett kraftigt verkande vaccin. Sjukdomen försvann på allvar i Sverige under 1960-talet.
Elstöt tog hans liv
Drygt 10 år senare, närmare bestämt den 9 juni 1922 drabbades Harrbäcken återigen av stor sorg, inte långt från familjen Lundströms hem. En olycka, som aldrig kom till den stora allmänhetens kännedom. Inte ens en liten notis i tidningen berättade om vad som hänt. Det är genom familjens dödsannons läsaren får veta att en olycka inträffat.
Adrian Brandell avled när han, under kraftledningsarbete, gjorde en felsökning i Harrbäcksområdet. Han kom då olyckligtvis i kontakt med en strömförande ledning, fick en kraftig stöt som kroppen inte klarade.
Han var bara 34 år, och efterlämnande makan Alvina och de sex barnen Anna (1909-1925), Petrus (1910-1996) Essy (1912-2004), Gotthilf (1914-1978) Malin (1916), och Gunnar (1919-1970). Makan Alvina var höggravid och födde en månad efter begravningen, som ägde rum den 18 juni i Norrfjärdens kyrka, dottern Andrea.
Av barnen är i dag Malin, gift Öhman och Andrea, gift Envall, kvar i livet.
Dödsannonsen uppger den 6 juni som dödsdag medan det i kyrkans död- och begravningsbok antecknats den 9 juni.
Familjen, chockad och förtvivlad, kunde bara konstatera att en älskad make och far, den ende familjeförsörjaren, var borta för alltid.
Fick gå dagsverken
Det här var i en tid när det inte vidare bevänt med trygghetsförsäkringar. Allt ansvar lades på familjen.
För makan Alvina Brandell , som gick ur tiden 1957, blev det inledningsvis en svår tid. Hon skulle ensam dra omsorg om familjen. Med visst bistånd av nära och kära kunde hon se till att mätta sig själv och sju barn. Tre år efter att familjefadern lämnat jordelivet dog äldsta barnet, dottern Anna, bara 16 år gammal.
Något jordbruk hade inte familjen, vilket vid den tiden hos många på landsbygden var en viktig del i försörjningen. Dock fanns utrymme för någon hushållsgris.
Vid sidan om skötseln av barnen fick Alvina Brandell gå dagsverken för att klara försörjningen. Det blev säkerligen också ett rejält pusslande med barnpassningen. Det yngsta barnet nyfött och det äldsta 13 år. När barnen växte upp och kunde ge sig ut i arbetslivet började de bidra med pengar till hemmet, och det började då ljusna för familjen.