Många legendariska lirare, bland andra Kirunagänget bröderna Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson samt SAIK:s Göte Almqvist och Hardy Nilsson har det gemensamt att de fått lämna uterinken i Glommers som förlorare.
En snabbtitt i 1940- 50- och 60-taletes byahistoria ger vid handen att Glommersträsk som mest i mitten av förra århundradet hade över tusen innevånare och då ansågs vara Piteå lappmarks största by. Under senare delen av 40-talet fanns i byn bland annat fyra kafèer, tre dagligvarubutiker, sko- och hattaffär, cykelaffär, gästgiveri, bank, biograf , kiosk, mjölkbutik, trafikskola, charkuteributik, folktandvård samt polis med eget poliskontor. Plus även andra i dag svunna serviceställen inom ett flertal områden.
Det var också i början av 50-talet som utbyggnaden av vattenkraften i Skellefteå älv tog fart, bland annat förverkligas Gallejaur kraftstation. 1952 bildar byn teatercirkel och omtalade Kläppteatern startade. Samma år byggs också den så kallade toppstugan uppe på berget av Skid- och friluftsfrämjandet. 1953 övertog bröderna Curt och Staffan Edström byns järnhandel och fyra år senare kunde byn fira sitt 200-årsjubileum.
På tidigt 60-tal tillkom ett flertal nya hus i byn, bland annat på Berggrensvägen. Vidare under detta årtionde så flyttade Glommersträsk Brandkår sin verksamhet till en nybyggd brandstation plus att också en telestation byggs som får 250 anslutna abonnenter. Vintern 1967 möter också Glifs hockeygäng IFK Kiruna i en för många ännu minnesvärd hemmamatch i division två och vinner med klara 3-0!
När det gäller ishockeyn i Glommersträsk/Lappträsk (som då ingick i klubbnamnet och inberäknade även grannbyn Moräng) så började den eran så smått redan i slutet på 40-talet och ”pappan” till detta sägs vara en man vid namn K-G Johansson. Som då studerade i Piteå och fått inspiration eftersom hockeyn då redan var etablerad i Pitebygden.
Glommerspojkarna provade och gillade spelet och redan året därpå byggde de unga utövarna själva en liten rink nedanför biografen.
Intresset växte efterhand, liksom framgångarna. Redan första säsongen i seriespel 1951/52 vann Glif-gänget Lappmarksserien. Då i lånade fotbollströjor och med mycket medioker skyddsutrustning på både kropp,ben och huvud.
Efterhand spelade föreningen i tre omgångar i division två som under denna tidsepok var landets näst högsta hockeyserie. Första gången 1957 åkte man ut direkt efter ett facit med bara en seger och två oavgjorda. Målvakt var då Lennart Lindström från Hålbergsliden som senare blev allsvensk keeper i Skellefteå AIK.
Andra gången säsongen 1962-63 slutade äventyret också med att Glif inte räckte till utan nedflyttades.
– Många av våra spelare var skridskostarka och duktiga men vi hade säkert blivit mycket bättre om vi varit mera samtränade, menade numera avlidne Ove Lundgren när undertecknad för ett tiotal år sedan intervjuade honom runt Glifs imponerande hockeyhistoria. Lundgren var förutom en duktig spelare också en stor drivande kraft och eldsjäl under hela sin mångåriga karriär.
Desto bättre gick det tredje gången gillt när det gulsvarta laget vintern 1965-66 återigen tagit klivet upp i landets näst högsta serie. Detta Glif-lag anses också vara framgångsrikaste som föreningen någonsin haft. Första förlusten den hösten kom först i den sjätte matchen då man förlorade med 1–3 borta mot IFK Kiruna som då hade Börje Salming och andra blivande storspelare i sin laguppställning. Efter elva segrar, tre oavgjorda och åtta förlorade slutade byagänget till slut sexa av tolv lagt i serien och blev så omtalade att tidningen Expressen till och med i ett reportage jämförde byagänget med Sovjets fruktade landslag!
Året därpå 1967 går det inte lika bra. Man slutar då tia av tolv lag och åker ur tvåan. Dock är det detta år som bottenlaget Glif spelade den match som går till ishockeyhistorien. Man besegrar då på hemmais mycket överraskande topplaget IFK Kiruna med 3-0. Ett resultat som också krossade gruvgängets drömmar om avancemang till allsvenskan.
En av spelarna under Glifs sista ”storhetstid” för drygt 50 år sedan var den nu 76-årige Kjell Larsson. Målspottaren Kjell, numera Arvidsjaursbo, spelade flera gånger i J-länslaget och var en viktig kugge i dåvarande ”Hockeyundret Glommersträsk”.
– Det var en fantastisk tid då ishockeyn var hela byns angelägenhet. Intresset var jättestort och jag minns att vi alltid hade flera hundra åskådare på våra hemmamatcher, berättar Larsson som bland många väl bevarade minnen från dessa år också han sätter den oväntade skrällvinsten mot IFK Kiruna i januari 1967 som nummer ett.
Bland många duktiga talanger i laget nämner Kjell Larsson kvartetten Ove Lundgren, Leif Sandström, Lars-Anders Edström och Sven-Egon Johansson som lagets kanske mest framträdande ”stjärnor”. Två unga lovande Glif-backar var då också Tage och Anders Wikberg som på tidigt 60-tal bildade backpar i länets tv-pucklag.
– Men alla våra spelare och ledare under dessa år är egentligen värda att nämnas, poängterar Larsson med ett stort nostalgiskt leende.
Tilläggas kan till slut att dagens Glommersträsk vad gäller hockeyspelandet sedan början av 2000-talet är allierade med IFK Arvidsjaur under klubbnamnet MG/Arvidsjaur. Byn har dock även i nutid fortsatt att producera talanger som låtit tala om sig i lite större sammanhang. Exempel på detta är förre SAIK-spelaren Rasmus Edström, i vinter proffs i Englands elitliga, samt Mattias Granlund och Elias Edström som den här säsongen är allsvenska lirare i Björklöven respektive Troja/Ljungby.