Han föddes i 1920-talets näst sista månad, växte upp i ett torp i den lilla byn Stockfors, gick sex år i skola och började, liksom många av hans jämnåriga, att jobba i skogen redan vid 13 års ålder. Så småningom blev han timmerkörare med ett par egna arbetshästar. Något som tog slut 1968 då mekaniseringen ”friställde” både honom och hästarna. Han valde då att flytta söderut med familjen för att arbeta på Scanias lastbilsfabrik i Södertälje. Vilket ledde till att det fackliga arbete han inlett redan i skogskojorna fick en helt ny omfattning.
Efter en smärre konflikt med en uppblåst medelmåtta till avdelningschef valde hans arbetskamrater in honom i fackstyrelsen på chassiverkstaden där cirka 500 arbetade. Snart valdes han in i ledningen för hela verkstadsklubben – en av de största i hela Sverige med 4 000-5 000 industriarbetare som medlemmar. Då och då blixtinkallades han för att åka och leda någon av fackförbundets kurser. Samtidigt invald i stadens kommunfullmäktige. Det var intensiva år, som präglades av hans vilja att aktivt arbeta för förändringar, som skulle gynna de många i samhället och inte bara ett litet fåtal välbärgade.
Men när det 1977 blev möjlig att förverkliga sin barndoms- och livsdröm tog han chansen. På toppen av sin fackliga och politiska verksamhet valde han att flytta åter till hembyn, Stockfors, för att bygga upp ett mindre jordbruksföretag. Med 100 dynamitgubbar, en lånad baklastare, ett antal murare och snickare sprängde han bort gråstensmassorna, byggde källarvåning och renoverade det hus från 30-talet (det var från början en hölada) som köpts i början av 1960-talet. Sedan avverkades skog; lövsly och tuvtåtel plöjdes ned, marker som inte odlats på närmare 50 år dikades upp, grundkalkades, och såddes in. Och däremellan skulle SLB-korna, han åkt ned och valt ut på gårdar i Halland, mjölkas två gånger varje dag. Ett slit utan slut, ett arbete utan rast – något som många lantbrukare säkert känner igen. Och det lyckades. Efter några år började diplomen från Mejeriernas riksförbund för ”visad skicklighet och ansvarskänsla vid mjölkens behandling i ladugården” komma med ett brev på posten varje år.
När sedan åldern tog ut sin rätt och han avvecklade jordbruket gick livet in i ett lugnare tempo. Utan att därmed förminska hans pensionärsverksamhet som kyrkorådsordförande i Älvsby församling, nämndeman i tingsrätten, PRO-medlem och politiskt aktivt. Efter ett par strokar minskade rörligheten, men knappast intresset för det som pågick i smått som i stort. När den lilla sameföreningen Silbonah Sámesijdda kallade till årsmöte nu i våras var det närmast självklart att delta. Som dotterson till Petter Lundmark från Rödingsträsk var han ju – om än passiv – medlem sedan över 15 år. Lika intresserat följde han de direktsända riksdagsdebatterna på tv.
Hustrun Britt, livskamraten under 55 år, jämförde vid ett tillfälle Valter med Astrid Lindgrens sagofigur Emil i Lönneberga; grabben med mycket bus och många hyss som det i vuxen ålder ändå gick rätt bra för. Och så var det nog. Efter ett nästan 86-årigt liv, väl värt att leva, somnade han stillsamt in i sin egen säng hemmavid någon timme efter midnatt söndagen den 27 september.
Närmast sörjande/efterlevande är sönerna Rolf och Ove, barnbarnet Viveca och hennes lilla dotter Jórunn.