Den 6 oktober nåddes vi av budet att Tanzaniamissionären Ulla Gustavsson hade flyttat till sitt himmelska hem. Hon hade en tid brottats med sjukdom, men vi anade nog ändå inte hur sjuk hon var. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, hos sin familj, församlingen och inte minst hos alla våra nysvenskar som sökt en fristad här i vårt land. Hon var en ”mamma” för många av dem. Hela sitt liv tänkte hon mer på andra än på sig själv.
Ulla föddes i Laduberg som äldst av sju syskon. Tidigt mognade kallelsen till missionstjänst i Tanzania fram. Hon utbildade sig till sjuksköterska i Jönköping och efter ytterligare studier på Götabro och språkstudier i England avskildes hon för sin livsuppgift. Keza och Muhange var hennes hemadress under många år, men trots åren hemma i Sverige var hennes hjärtas adress kvar där. De första fem åren var förbindelsen med hemlandet minimal. Telefon och internet fanns naturligtvis inte att tillgå. När hon tog sig an en svårt brännskadad pojke i sitt hem, och ordnade så att han fick hjälp till ett drägligt liv, var det början till barnhemsverksamheten och även barnsköterskeutbildningen som fortfarande bedrivs på Muhange.
Många är de föräldralösa barn som fått hjälp genom Ullas osjälviska arbete därute. ”Mamma Ulla” är ett känt begrepp där. Hon var också med om att starta förskoleverksamhet för flyktingbarn från Burundi. Sin människokärlek och språkkunnighet kom väl till pass sedan hon flyttat till Älvsbyn. Många människor från olika delar av världen som söker asyl placeras här. Man kan ana vad det betyder för någon som till exempel flytt från Burundi ,att möta en medmänniska som kan swahili, och ger dem tid, råd och hjälp såväl i andliga som praktiska frågor. Den stora skaran av nysvenskar, som ville ta ett sista farväl av Ulla, talade sitt tydliga språk.
Ulla fattas oss i församlingen, där hon alltid fanns med, från söndagsskola, tonårsarbete, tolkning i Gudstjänsterna och inte minst som förebedjare. Det blir svårt att fylla tomrummet efter henne. Vad hon betytt för så många behövande vet bara han, som en gång kallade henne till tjänst. Vi lyser frid över hennes minne.