Suzan har lämnat oss 57 år ung. Vår tappre, tuffe krigare med hjärta av guld. En levnadsglad fighter som alltid svarade med ett snett leende att det finns alltid de som har det värre! Vår krigare som fightats mot döden ett flertal gånger och fram till nu vunnit striden! En krigare som fört en daglig kamp mot smärta och med täta sjukhusbesök, men ändå kämpat på och kommit tillbaka. Livet har inte alltid varit lätt men med styrka och envishet har hon rest sig och samtidigt med sina egna svårigheter ställt upp för andra!
Suzan föddes i Umeå 1960 som nummer två i en syskonskara på fem barn. Familjen flyttade efter några år till Åbyn, sedan till Skuthamn och slutligen till centrala Piteå. Familjen behöll huset i Åbyn som sommarstuga och tillbringade många somrar där. Uppväxten i Åbyn präglades mycket av fiske och bus. På sommaren var hon alltid tillsammans med sina syskon och fiskade i älven, vid bommen. Intresset för fiske behöll hon genom hela livet.
Suzan blev sjuk som sextonåring och har levt med sjukdomen hela sitt vuxna liv. Det hindrade henne inte att flytta till Stockholm 1979 tillsammans med bästa vännen Kicki Andersson. De fick jobb på Beckomberga sjukhus och livet lekte. De var unga och tillsammans utforskade de Stockholms nöjesvärld. Flytten var tänkt som ett sexmånaders äventyr, ett halvår som blev 38 år! Suzan och Kicki fick nya vänner och trivdes bra med jobbet och längtan att flytta ”hem” fanns inte.
Efter stängningen av Beckomberga sjukhus började Suzan arbeta på Hässelgården, ett boende för människor med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. De senaste sju åren arbetade hon på Liviagården med liknande arbetsuppgifter. De boende hade en stark relation med Suzan, hon var mycket mån om dem, hade tydliga klara regler om vad som gällde. Alla visste om att hon verkligen brydde sig om dem, var och en. När de fick veta att Suzan aldrig mer kommer tillbaka ville de inte äta, inte titta på TV, ja inte göra någonting alls. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig och är saknad bland de boende och bland sina kollegor på jobbet.
Suzan blev mamma till två söner Kim 1983 och Keith 1987. Kim som varit ett av hennes stora glädjeämnen blev även hennes stora sorg när han avled 2014. Livet blev aldrig sig likt efter det. Men, som den krigare hon var lärde hon sig att leva med sorgen, fastän det var tufft ibland. Hennes andra stora glädjeämne var Keith som hon hade en väldigt nära och god relation till. Keith älskade sin mamma och hon var hans absolut bästa vän. Hon fanns alltid till för honom och hon var otroligt glad och stolt över honom. Keith och Suzan svetsades samman än mer efter Kims bortgång.
Hon fann glädje i att vara ute i skogen och plocka svamp tillsammans med sina vänner, då riktigt lyste det om henne. Hon var stolt över sina blommor, rabarber och buskar på Söderberga. Det var en enorm blomsterprakt ute, men inomhus hade hon enbart tygblommor. Det var inte lika intressant tyckte hon. Hon skickade alltid en bild från planteringen i mars/april på allt som kommit upp, här låg snön fortfarande i ett tjockt täcke. Då kom hennes humor fram, vaa, har ni inte fått rabarber ännu? och så skrattade hon.
Suzan tyckte om djur och har alltid haft minst en katt som hon vårdat ömt. Hennes älskade katt Smulan blev hennes sista katt och den som var mest speciell för henne. Smulan var bestämd i vad han tyckte och var den som bestämde hemma
Suzan fann även glädje i att åka på semester till Gran Canaria och Thailand. Värmen gjorde henne gott och hon återkom flera gånger till Las Palmas. Till Thailand åkte hon gärna när både Kim och Keith bodde där en tid.
Vi saknar Suzan oerhört mycket och det värker i oss när vi vet att vi inte får träffa henne, höra hennes röst och att hon inte längre kommer att skratta tillsammans med oss! Det känns bara så tomt!
Suzan tog ibland fram Kims dikt som hon sökte tröst i när det var som mörkast och nu är det vi som får ta fram dikten och finna tröst i den:
Mina älskade
Mitt liv blev alltför kort.
Ta hand om varandra när jag flyger bort.
Var inte ledsna, jag var tvungen att gå.
Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er, men Jag finns där ändå.