Min älskade underbara Robert, mitt livs kärlek, min själsfrände, mitt allt och min lycka och trygghet fattas mig. Vilgot och Wilmas fina, fina pappa. En olyckshändelse tog honom från oss. För ett ögonblick förändrades allt och livet blir aldrig detsamma igen.
Robert var så varm, så ödmjuk, så godhjärtad, omtyckt av alla, min allra bästa vän och min stora, stora kärlek och min make. Vi har levt sida vid sida sedan den dagen det blev vi. Vi delade vardagen i vått och torrt.
Den tomhet och sorg jag nu känner kan jag knappt förstå. Det är som att någon slitit ut mitt hjärta ur kroppen och jag är ett öppet sår. Robert var en fantastisk äkta man och pappa att få leva sida vid sida med. Den lycka jag känner över att få vara hans fru och glädjen över att vara mamma till våra fina barn gör mig så varm, så tacksam och ödmjuk.
Att vara en familj var lycka för oss. Vi var som två pusselbitar som hörde ihop, och våra barn kommer för alltid vara en länk mellan oss och den kärlek som vi kände för varandra.
Robert finns för alltid i mitt hjärta och i minnet lever han kvar.
Jag saknar redan orden han brukade säga till mig när han såg på mig och sa: ”fina du”.
Jag älskar Robert.