Den femte mars 2017 slutade vår älskade Per sin stund på jorden. Det var en fin vårvinterdag med strålande sol. För oss, som stod honom nära, är det inträffade oförståeligt ... Han var 52 år ung, med så många projekt och planer som han inte hann realisera.
Per föddes i Kiruna 1964, där han växte upp med sina föräldrar och sin storebror Lars. Då Per var sex år på det sjunde, flyttade familjen till Bergsviken, Piteå. Där väntade pappans barndomshem på flyttfåglarna från norr. Denna första sommar i Piteå använde Per bl.a. till att lära sig Pitebondskan, ett språk som de flesta lekkamraterna använde.
Efter avslutade studier och militärtjänst, fick Per ett vikariat som lärare på sin gamla gymnasieskola Strömbacka. Detta gjorde rätt snart yrkesvalet lätt. Han ville bli gymnasielärare i matte och fysik. Per åkte till Uppsala 1985, ivrigt påhejad av sin bror som redan var där.
Året innan, 1984, träffade Per sin blivande livskamrat Åsa. Var? Naturligtvis på dans! Dansen kom tidigt att bli ett stort intresse, något som förenade Per och Åsa livet ut. Mötet på danslogen i oktober 1984 ledde till äktenskap, så småningom flytt tillbaka till Piteå samt köp av morfars hus, så fort som deras studier var avklarade. Barnen Johan och Maja föddes snart. De bägge barnen fick förmånen att växa upp i ett varmt och kärleksfullt hem i en lantlig idyll.
Per fick först tjänst på högstadiet i Sjulnäs. Efter ett par år dök drömjobbet upp, en tjänst på Strömbackaskolan! Där arbetade han i tjugotvå år. Per gjorde sig snart mycket omtyckt av sina elever och kollegor. Han var en omvittnat god pedagog, som verkligen på djupet såg och hörde alla sina elever samt som gärna lyssnade det där lilla extra som kan vara helt avgörande i vissa lägen.
För tre år sedan insjuknade Per i en hjärntumör. Under dessa år visade han en styrka få förunnad! Vi som på nära håll följde hans kamp upphörde aldrig att imponeras av hans ofta stoiska lugn, ett lugn som han oftast bibehöll trots den livshotande situation som han hela tiden levde i. Så sent som under hösten 2016 var han tillbaka på skolan på deltid. Det var en kort men lycklig tid. I början av 2017 förvärrades på ett tydligt sätt den redan dåliga situationen, då sjukdomen gjorde en ny framstöt. Det framstod efter ett tag att det inte fanns mer att göra, och den 5 mars somnade vår käre Per så in för gott.
För Per var Åsa och barnen alltid prio ett. Därutöver var fåglar och fågelmärkning på Haparanda Sandskär eller på egen tomt, båtliv, skidåkning i vårsol, samt dans något som fick Per att trivas extra mycket med livet! Per har, på ideell basis under flera år varit stationschef på Sandskärs fågelstation, där man i fjol höst invigde sin egen nya ringmärkarstuga. I bygget av stugan har Per varit primus motor, konstruktör och ”pengafixare”.
Per och Åsa har lärt oss andra att ”fånga dagen” under dessa tre tunga år. Resor inom och utom landet, dans inom och utom länet, samt att inte skjuta upp det man tänkt sig att göra kom att ledsaga dessa tre år. Just det sistnämnda- att inte skjuta upp det man har tänkt att göra- är något som Per med eftertryck betonade och något som vi som närstående har tagit starkt intryck av.
Den insamling till Haparanda Sandskärs fågelstation, som Per uttryckte att han önskade i stället för blommor vid båren, har gett ett resultat som ingen vågat drömma om och som vida överträffade alla våra förväntningar. Vi tackar därför alla som bidragit, och som därmed har hjälpt Per att få sin sista önskan uppfylld på ett alldeles fantastiskt sätt!
Vi som stått Per närmast skriver: Älskad, saknad, men aldrig glömd.