Ove Sandberg, Vistträsk, har gått hem efter en lång kamp med hjärtat.
Ove var nummerr två av sju syskon. 1933 fick han flytta till Skatan till morfar och mormor då mor fick lungsot och hamnade i Sandträsk. Där blev han kvar tills han började skolan 1939.
Mitt första minne av Ove var då han låg i en röd "kruup" och hade ont i ett öra. Man försökte dämpa smärtan med att blåsa cigarett-rök och lägga lök i örat. Kanske därför som han aldrig lärde sig äta lök. Han blev sedan opererad men döv på örat. 1939 lekte vi tre bröder hos morföräldrarnai Fusladan. Sen sprang vi på gården. Då for Ove förbi liarna som låg på marken och en köttbit på fotens lilltåsida skars ut och myrorna tog hand om den.
Julen - 39 var morfar och mormor hos oss i huset där nu Kristoffer Noren bor. Vi hade väldigt kul och det var bestämt att Ove skulle sova över. Men då de skulle fara hem sprang han ut och ropade: "Mamme I vell fåle häim". Så blev det. 1939 kom han hem till V och hade Terese som lärare. Ove sprang ibland upp om nätterna då han tappade andan. Han hade Krupp. Ove blev sen sjuk i en mystisk sjukdom och låg 72 dagar på lasarett och fick aldrig något besök. Vi pojkar skulle bära vatten ,och ved och hämta mjölk hos Petter Berg-mans. Två kilometer och klyva gengasved till fars bilar och till att betala en bil som far köpt av G. Noren. Ove och KIS fick också vara med och hugga ved i skogen. Hemma handkapade vi veden med bågsåg.
En gång skrev Ove en insändare i Flamman där han berättade att han skulle bli ingenjör och ha en cykelbil. En sådan hade passerat Vistträsk och det var en stor händelse. Vi följde med Filip Noren och lastade metersved i Idafors en gång. Vi lärde oss spela whist, japansk whist, Bismarck och Schack. Spel där ofta vår far var med. En gång slogs Ove och Karl-Ivan och föll mot ett skåp så att handtaget lossnade. De lyssnade inte till mors tiilsägelse. Till sist sa hon: Ja slågen ihel vår adder då. Vad det gällde vet jag inte men sams blev de.
Den 6 november 1945 flyttade vi till Korsträsk och Ove och jag hamnade i en skrubb utan fönster där rimfrost kom in på golvet. Ove hade börjat i realskolan. Han tog realen 1949 och började sen jobba. Tog körkort. Vi flyttade till Vistträsk 1950. Sen gifte sig Ove med sin Alva och bodde i Funkis. Jobbade med tumning en tid men ögonen for illa så han slutade. Då körde vi props från Avaträsk till Vistträsket där vi la av den. Vi handlastade. Hade en stämpling i Flurheden där vi lastade .Vi hämtade 3/4" virke uppe i Jukkel och körde ner det till Telejaure. I Nautijaure fick Ove blodförgiftning i en hand och slutade. Sen huggning i Vitberget Då låg vi fyra i ett uthus med en liten spis. Sen Rimjokk och Älvsbyhus en tid och en del jobb i södra Sverige med kärnkraften. På Ähus sa Ove att det inte ryms två tuppar i ett hönshus så han slutade. Infarkt nummer 1
kom i Sikfors vid kraftverksbygget.
1957 var ett avgörande år i Oves liv. Då var han på möte på Forum och tänkte: Är det dom säger sant så är det ju viktigt. Så på inbjudan gick han och några andra fram för att lämna sig åt Gud Han upplevde inte något. Men i Petterssonskurvan mötte Gud honom mäktigt . En vecka senare kom han till Luleå till oss då han hört att vi var sökta av Gud. Han sa till mig. Du har allt att vinna och ingenting att förlora. Det ledde till att jag ville pröva frälsningens väg .Ove var min storebror, alltid den som skötte motorn i båten och ratten då vi körde. Ove var teknisk och blev aldrig uppställd. Jag såg upp till honom. I fotbollssammanhang hade han en fint.
Men det här med tron var ingen fint, det var bara fint. Ove blev en av pelarna i Ebeneser och vissa kallade honom "SkarpOve" kanske därför att han ville ha skarpa gränser. Nu vet Ove oändligt mycket mer än vi som lever kvar om hur det är efter döden. Vi som tror ser fram mot att mötas.
Det är frid över Oves minne