Det var pappa som berättade för mig att prästen och medmänniskan Ove Morén gått ur tiden, och några dagar senare kunde jag lösa Oves dödsannons. Fast jag inte hade pratat med, eller ens träffat Ove på flera år, kände jag sorg i mitt hjärta. Jag är uppvuxen i Höglandsnäs och lärde som ung känna Ove när han arbetade i Hortlax kyrka. När jag och mina klasskompisar hade anledning att vara i kyrkan fanns Ove ofta där med sin omtänksamhet och sin klokskap. Även om jag och mina klasskompisar kanske inte alltid förtjänade hans vänlighet eftersom vi ofta surrade, fnissade och tjorvade är mitt minne att han kunde nöta oss som de vimsiga tonåringar vi var. Jag har också mött Ove i samband med begravningar. Mina minnen från dessa är ljusa och det beror till stor del på Oves ordval samt den trygghet han utstrålade.
En annan sak jag minns är att Ove alltid var mån om att säga hej när vi träffades. Alltid. Även om jag genomgått stor förändring i mitt utseende, hälsade Ove alltid på mig när vi sågs.
Jag har dock ett alldeles särskilt minne av Ove, som jag tycker är så fantastiskt i all sin enkelhet. Mamma var engagerad i Höglandsnäs syförening, och hade regelbunden kontakt med Ove. En vårdag när björken just slagit ut och snön hade tinat bort i Höglandsnäs, kom Ove till mitt föräldrahem. Han skulle prata med mamma om något rörande syföreningen. Mamma var inte hemma, och jag satt på min moped på väg någonstans. Ove tog sig tid att prata lite med mig, och efter en stund sa vi hej då. Ove gick till sin bil och jag skulle kicka igång moppen. Jag kickade och kickade, men moppen ville inte starta. Då hoppade Ove ut ur sin bil, och ropade "jag kan skjuta på om du vill". Det ville jag. Sagt och gjort. Ove sprang bakom min moppe med fladdrande prästkappa. Moppen startade och jag for iväg vinkandes till Ove. Detta minne är så roligt och talande för Ove så som jag kände honom. Jag berättar det ofta och minnet är mig kärt.