Manny Lindqvist, en rese i länets fackliga och politiska arbetarrörelse, har avlidit i en ålder av nära 89 år. Lindqvist inkarnerade samarbetstanken mellan arbetarrörelsens bägge grenar. I dödsannonsen sammanfattas Manny träffsäkert: - Din livsgärning lever, den sinar ej ut.
Lindqvists främsta uppdrag var ordförandeskapet i Norrbottens LO-distrikt 1975–1984 som inleddes med stora förhoppningar, fortsatte med stora problem och avslutades med att ljuset åter kunde skönjas i slutet av tunneln.
När han tillträdde som LO-distriktets ordförande var Stålverk 80 ännu högaktuellt. Framtidsdrömmarna levde om att länet skulle ges ett ordentligt lyft, och den höga arbetslösheten bli ett passerat stadium. Planerna grusades ”de tre mörka 19-dagarna 1976” som Mannys nära vän, kommunalrådet Sven Köhler brukade uttrycka det: 19 september då socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet och regeringsmakten, 19 oktober då stålverksplanerna skrinlades och 19 november då bostadsbyggandet idiotstoppades i Luleå.
Under fackets och Mannys ledning i samverkan med Socialdemokraterna gjordes stora opinionsinsatser för att uppmärksamma den nya borgerliga regeringen på behovet av insatser för att skapa jobb i och dämpa utflyttningen från Norrbotten. Ett par jättedemonstrationer i Luleå med åtskilliga tusentals deltagare väckte gehör ända ned till huvudstaden.
Under Ingvar Carlssons ordförandeskap tillsatte partiet och facket en arbetsgrupp för att utarbeta en utvecklingsplan för Norrbotten inför valet 1982. Vid en intervju med Carlsson mindes han mest Erik Hammarsten och Curt Boström från den politiska sidan och Manny – efternamn obehövligt – och ”den långe mannen från Metall på järnverket”. Jag fick hjälpa normalt minnesgode Ingvar med att denne var Göte Lindström.
Manny Lindqvist agerade på sitt lågmälda, övertygande sätt för att Luleälvens vattenkraftsvinster skulle få användas för andra utvecklingsinsatser i länet. Fram till sina sista dagar var han besviken över att detta förslag inte vann gehör i det Norrbottenspaket nytillträdda socialdemokratiska regeringen lade fram 1983.
Ingvar Carlsson menade att ett sådant beslut kunde ge upphov till liknande krav från andra regioner i Sverige och skapa en omöjlig situation för regeringen att hantera. Genom utvecklingsplanen sanerades LKABs lån efter flera års förluster, och bolagets fortlevnad säkrades. Luleå tekniska universitet fick ett omfattande stöd, också till Musikhögskolan i Piteå, och Luleås ställning som enda ort med högre teknisk utbildning i Norrland tryggades.
Tillsammans med Manny Lindqvist invaldes jag som ledamot i SAP:s och LO:s Arbetarrörelsens fredsforum när det startade 1981. Vi reste tillsammans till och från mötena i Stockholm. Norrbottensfrågorna dominerade Mannys intresse, men han hade samtidigt ett brett intresse för andra frågor, inte minst internationella. Varje måndagsmorgon klockan sju under decennier träffades Luleås socialdemokratiska veteraner i en studiecirkel, i vilken Manny ingick.
Manny Lindqvist tillhörde de sista överlevande, namnkunniga ledarna i sin generation, från länets fackliga och politiska arbetarrörelse, som han samarbetade med nära och förtroendefullt.