Lars Landberg, Piteå, tidigare rektor i Sjulnäs och en veteran inom kommunpolitiken i Piteå, har avlidit. Han blev 90 år.
Landberg, som hade sina rötter i Gammelstad, var under många år en aktiv Liberal i Piteåbygden. En stark socialliberal kompass var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Under många år aktiv i politiken i Piteå landskommun och sedan Piteå kommun, det blev närmare 60 år, innehade Lars Landberg ett flertal uppdrag. Bland annat i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
Han var en person med stort engagemang, vilket inte minst jag fick uppleva under hans återkommande besök på PT:s redaktion, där han ville samtala om olika samhällsfrågor. Där vi inte alltid delade samma uppfattning, men där samtalen alltid hade en öppen och ibland skämtsam omramning och med stor respekt för varandras åsikter.
För många år sedan skrev han en uppsats i statskunskap kring sammanslagningen av de fyra Piteåkommunerna till en storkommun. Tyngdpunkten låg mellan åren 1958-1965. Landbergs material var rätt omfattande, främst protokoll men även intervjuer, tidningsinsändare och referat. Jag tyckte Lars skulle dela med sig av sitt material. Det blev också ett rejäl blick i backspegeln, där han berättade för PT-läsarna om arbetet med att lösa frågan om sammanslagningen . Ddär han som en av representanterna för oppositionen var delaktig.
Jag minns Lars Landberg som en person med en god portion samverkansförmåga. Han kunde samtala med alla oberoende politisk hemvist och lyckades därigenom finna lösningar som gynnade inte enbart hans eget parti utan var till fördel för alla berörda.
Det kan inta annat sägas än att han hade en kombination av mod, frimodighet, kunskap och engagemang inom såväl politik som i sin lärargärning, där han visat prov på förnyelse och vitalisering.
Jag upplevde honom som en varm medmänniska och som en initierad Liberal.
Som den sanna Liberal han var, och veteran inom sitt parti och för sitt mångåriga arbete lokalt och regionalt, blev han belönad med Karl Staaff- plaketten. Han blev också den förste hedersmedlemmen i den lokala partiorganisationen, tillsammans med sin hustru Karin.
Lars Landberg visade ett stort engagemang för centralskolan i Sjulnäs, där den dåvarande folkskolläraren efter en tid som vikarierande rektor fick den ordinarie platsen. Där han ”regerade” fram till pensioneringen. En tjänst som för övrigt då överklagades av en annan politisk kämpe i Piteå, dåvarande centerpolitikern och läraren Maria Jonsson, men utan resultat.
Lars Landbergs hjärta klappade varmt för Öjebyns Idrottsförening, där han under en tid var såväl ordförande som tränare. Han berättade mycket om åren i föreningen. Bland annat när han vid något tillfälle under 1950-talet var tränare och ungdomarna inte ville annat än att spela fotboll.
Föräldrarna var bekymrade. När de skulle spela fotboll hela tiden hade de ju inte tid med läxorna.
Det löstes genom att han såg till att kombinera skola och fotboll. Det inleddes med att om eleverna skötte sig i skolan fick de spela fotboll i slutet av timmen.
I den dåvarande förbundskretsen av Sveriges folkskollärarförbund var han också en tid engagerad, i styrelsen.
Tillit var ett begrepp som han helhjärtat symboliserade och var stark engagerad i att föra sitt partis socialliberala arv vidare. Jag erinrar mig också hans intresse för bevarandet av kulturen Piteå, när han i en motion vid ett museiårsmöte gjorde ett uttalande rörande bevarandet och nyttjandet av den så kallade Blomska gården vid Kvarnvallen.
Lars Landberg är i ljust minne bevarad.