Vi har haft glädjen att få välkomna Janne Andersson i vår familj. Och nu finns han inte bland oss längre. Det är helt enkelt ofattbart. Trots att vi inte känt varandra så länge och avståndet mellan oss rent geografiskt är alldeles för långt så var han en varm och god vän.
Och det han förde in i min systers och systersons liv var värme, kärlek och äkta glädje. Deras hemliga giftermål den 10 oktober 2010 var en fantastisk överraskning för oss alla. Två personer som var som gjorda för varandra ville också visa för resten av världen att det var de två för resten av livet.
Jag vet att de här sista tre åren har varit svåra på så många olika sätt för både Agneta och Janne. Att leva med vetskapen om att livet är så begränsat i tid är en press som man inte riktigt kan förstå om man inte delat den. Men Jannes livsglädje och vilja var ändå det som stod ut. Det och hans kärlek och omsorg om Agneta, Lina, Lotta och Fredrik.
Tokresan till Borås för att hämta PV:n och köra den upp till Älvsbyn och lyckan i hans ansikte när de mellanlandade i Uppsala en natt hos oss, var ett bevis på hur han njöt av livet. Eller den alla hjärtansdags-kväll då han överraskade Agneta med tända ljus i nästan alla fönster, en vällagad middag och små presenter, ytterligare ett. Både i smått och stort fann han det värt att glädjas.
Hans entreprenöranda kom till uttryck i stugan i Teuger där han la ner så mycket tid och kraft både på planering och genomförande tillsammans med Agneta. Trots sjukdomen så ville han så gärna se drömmen förverkligas. Och det har de verkligen lyckats med, stugan och dess omgivningar är en fantastisk plats att hämta kraft och inspiration ifrån.
Han hörde till, som min dotter sa. Han blev på riktigt en del av vår familj. Och vi fick förmånen att höra till hans. Det är vi tacksamma för. Förlusten är inte mätbar men Janne kommer alltid att leva kvar i oss som lärt känna honom.
Älvsbyn är en fattigare plats utan vår vän Janne.