Inga Eriksson, Piteå, har gått ur tiden i en ålder av 83 år. Hon föddes Jonsson i Rosvik i en större familj med nio syskon.
Efter sjuårig folkskola startade arbetslivet direkt efter skolavslutningen. Arbetsgivaren var hennes svåger och syster som drev Bäcklunds café i Skuthamn. Den huvudsakliga uppgiften var jobbet vid diskbaljan i köket. Hon trivdes väl sådär med jobbet, men fick senare anställningar på arbetarmässen vid SCA i Skuthamn, Hedströms cafékiosk på gamla bussparkeringen och hos Göta Holmlund, som drev en liknande rörelse inom samma område.
Fram till mitten av femtiotalet, när hon gifte sig med mig, Harry Eriksson, arbetade hon slutligen som lokalvårdare vid Strömbackaskolan. Vi träffades på en söndagsdans på Gotis i Öjebyn 1954 och ett år senare firades bröllopet. Familjen utökades med en dotter, Britt, en son, Bo, samt ett sladdbarn, Ann-Catrine. Familjen köpte hus på Munksund 1958 och blev där kvar i nästan 50 år.
När barnen växt upp, i mitten av 1970-talet, blev Inga privat dagbarnvårdare och hon sökte till en utbildning som barnskötare på Strömbacka efter några år. Efter examen fick hon fast anställning åt Piteå kommun och arbetade på olika daghem fram till sjukpensionen under senare delen av 1980-talet. Vid sidan om arbetet under denna period började vi också resa. Efter en kurs i engelska via ABF gick kosan till London tre gånger. Därefter besöktes Paris, Bulgarien, Madeira och San Augustin. Som final för allt resandet gick en barndomsdröm för Inga i uppfyllelse: en resa till Kina inklusive en promenad på Kinesiska muren.
Allt med natur och trädgård var något som hennes hjärta klappade för – många liter bär har fyllt frysen och som uppväxt vid Rosån var alltid fiske ett stort intresse sedan barnsben. Dessutom var Inga alltid en storläsare, tusentals böcker har hon tagit sig igenom och därtill löst en ansenlig mängd korsord.
De sista åren av vårt sextioåriga äktenskap tillbringade vi i Piteå centrum och vi trivdes bra, trots att sjukdomar började göra sig påminda i Ingas vardag i olika former. I december 2015 närmade sig slutet och i omgångar har hon vistats både på lasarettet och de sista veckorna på Källbogården. Nu har hon lämnat oss och saknade och sorgen är tung, men fina minnen finns kvar.