Vår glada, spralliga, tokroliga, kloka och varma mamma har lämnat oss, i en ålder av 80 år. Hon avled på Umeå Universitetssjukhus efter en tids sjukdom och vi hoppades in i det sista att hon skulle övervinna de svårigheter hon mötte, men det blev för jobbigt, för smärtsamt och hon orkade till sist inte längre. Vi satt vid hennes sida och släppte aldrig hennes hand.
Mamma var barnfödd i Gagsmark som den äldsta av tre i syskonskaran. Hon tog arbete som barnflicka i Piteå när hon var 16 år, skötsam och ordentlig. Hon pratade ofta om det jobbet hon hade, det gick inte att ta miste på hur stolt hon var och hur hon hade tagit det uppdraget på fullaste allvar. Hon behöll kontakten med sin lille skyddsling under hela hans uppväxt och långt in i vuxen ålder.
När hon träffade pappa slog förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och de levde tillsammans fram till den pingsthelgen för nio år sedan, då han drunknade på deras 45-åriga bröllopsdag. Det var ett hårt slag, men med sin förmåga att prata, ventilera, skratta och gråta tog hon sig slitstarkt igenom de svåra stunderna och fanns alltid där för oss – som en klippa i stormen – trots sin egen sorg. Erfarenheterna som vi delade gjorde oss starka som familj och mamma var den som visade vägen, med sin tålmodighet, uthållsamhet och styrka, med sin kärlek och med sin positiva syn på livet.
Mamma brukade berätta för oss, om den dagen hon och pappa skulle flytta till Laisvall från Boliden, på grund av ett generöst jobberbjudande. ”Jag grät i tre veckor” skrattade hon, för att fortsätta ”och sen visade det sig, att det var det bästa vi gjort”.
I Laisvall fostrade de oss två, i det bästa, mest kärleksfulla hem man kan tänka sig. Christina föddes 1965 och Helena kom till världen 1969. Mamma var hemmavid tills vi kom i högstadieåldern och visst var det en ynnest att ha kramar, städade rum, o´boy och nybakade bullar när man kom hem efter skolan och hon trivdes med att få vara hemma och sköta om oss. Likväl tyckte hon det var roligt, spännande och nervöst när hon själv skulle ut i förvärvsarbete. Hon tog revansch på hemmafrulivet och älskade att kliva upp på morgonen till hennes alldeles egna jobb. Eller, om vi ska vara riktigt ärliga, så kanske inte direkt roligt på morgonen, hon var morgontrött, och mycket tyst före 9 på morgonen, men det tog hon igen efter lunch.
Från tvätteriet i Laisvall hördes skratten eka mellan husen, när mamma manglade lakan med sina kollegor och när hon senare började städa hotellrum på marketenteriet så var det där det hände och hennes chef konstaterade snabbt att aldrig hade han varit med om kvinnor som haft så roligt på sin arbetsplats. Hon var en glad kvinna, men med ett ödmjukt djup. Hon hade lika nära till tårar som till skratt och det var det som gjorde henne så färgstark och tydlig. Man behövde sällan gissa sig till vad hon funderade på.
Åtskilliga svängar runt dansgolvet på Logen blev det. Som hon älskade att dansa! När hon och pappa kom hem på natten hörde man alltid hur det rasslade i tekastrullen och brödet som skulle rostas, och så gick de igenom hela kvällen tillsammans, där vid köksbordet. Vem som dansat med vem, vem sa vad, hur och när. Ost och marmelad. Ont i fötter och skönt att hoppa i säng.
1993 gick flyttlasset från hennes älskade Laisvall, och det vita huset med svarta knutar och det var med blandade känslor hon rotade sig i sin hemkommun igen. De senaste tre åren bodde hon i en lägenhet på Sörgårda, och där blev livet blomstrande igen. Plötsligt gick det någon dag mellan telefonsamtalen till oss, hon hade inte tid, hon satt med ”gänget”. Hon kunde plötsligt hoppa över avsnitt i Glamour och hon önskade sig make up i julklapp. Deni och Astrid brukade skämtsamt säga att ”Så roligt för mormor att få flytta hemifrån” Det var verkligen en ynnest att få se henne njuta så av livet, av gemenskap, av nya bekantskaper och en speciell vän, som kom att betyda mycket.
Mamma var generös med att dela ut kramar och varma kärleksförklaringar till dem hon ansåg som sina skatter i livet, vi systrar, och hennes älskade barnbarn Deni och Astrid. Hon höll sig alltid informerad om vad som hände i våra liv och var en mästare på att minnas detaljer. Hon övervann till och med sin rädsla för hundar och vi skrattade alla så gott den dagen som vår lille dvärgpudel Belle hoppade upp i hennes knä och blev sittandes där. Även in det sista var det vad hon ville försäkra sig om, att det gick bra för alla, att allt var under kontroll. När vi minns mamma gör vi det med glädje i hjärtat, och ett leende på läpparna. Men när saknaden blir för stor, så kommer tårarna och förtvivlan. För vi saknar henne så mycket, så mycket. Och livet blir aldrig densamma igen.