Vår älskade pappa Henry har avlidit. Han somnade in tidigt en måndagsmorgon i hemmet i Sjulnäs, precis som han själv hade önskat. Han tyckte nog det var ett bra sätt att börja en vecka på. Henry föddes i Blåsmark en kall januaridag 1940 och där växte han sedan upp. Han har själv sagt att han hade en lycklig barndom och många är de historier som han berättat om olika hyss han hittade på tillsammans med sina kompisar.
Efter sedvanlig folkskola och snickarkurs jobbade han en tid vid Wiréns rederi innan han gjorde militärtjänst vid KA5 i Härnösand. Han fortsatte därefter utbilda sig och tog sjöingenjörsexamen vid Berga örlogsskola 1965. Vid det laget hade han träffat sin blivande fru Lilian. De gifte sig 1966 och samma år började han jobba på Luleå kommuns sopförbränningsstation. På 70-talet bytte han till Piteå kommun och blev chef för vattenverket, senare även reningsverket. Där blev han kvar till 2001 då han tog sjukpension. Då hade hans Parkinson utvecklats så pass att den påverkade hans jobb.
Henry fick diagnosen Parkinson vid 45 års ålder. Sjukdomen hade ett långsamt förlopp för hans del. Han var påläst, uppdaterade vårdpersonalen med senaste nytt, spred information och stöttade där han kunde genom bland annat Parkinsonstiftelsen och Parkinson Norrbotten, där han var ordförande ett antal år.
Henry hade en stark gudstro och var djupt engagerad i EFS. Han var under många år ungdomsledare, startade bibelstudier och bönegrupper, ordnade läger och satt i olika styrelser däribland EFS Norrbotten. Han hade bra ledaregenskaper och det var lätt att prata med honom om viktiga saker. Samtidigt var han en praktiker som kunde det mesta och som fick saker gjorda, inte minst i engagemanget på Storstrand.
Henry hade ett brinnande intresse för att snickra och som barn kunde man ibland bli trött på att få snygga kvalitetsmöbler som han tillverkat i stället för billiga IKEA-möbler. Däremot var det betydligt mer uppskattat att få hjälp att bygga lådbilar, både till oss barn och till barnbarnen. Ett annat intresse var växthuset där tomater och gurkor frodades. Oss barn hade han alltid tid med, att leka med som små och att lyssna på när vi blev äldre. Han gav oss känslan av att vara viktigast och värdefullast i världen.
Sista året tog sjukdomen över mer och mer. Det var inte lika lätt att delta i olika aktiviteter även om tanken var klar. Omtanken om mamma och oss tre barn med familjer var stark in i det sista och han lämnar ett stort, stort tomrum efter sig.