Vår kära Gerd Louise Lundmark har lämnat oss i stor sorg och saknad. Gerd föddes på Alla hjärtans dag 1938 och blev den äldsta av tre döttrar till Anna-Stina och Paul Lindberg i Svansele. Familjen flyttade så småningom till Glommersträsk där Gerds barndom präglades både av lek och äventyr men också av en del ansvar kommer sig av att vara äldst i en barnaskara. Gerd gick skola i Arvidsjaur och efter realexamen jobbade hon först som växeltelefonist i Glommersträsk och senare som kartriterska hos Statens Vattenfall i både Gallejaur och Bastusel.
Vid 21 års ålder gifte sig med sin storta kärlek Allan, som hon träffat redan fem år tidigare, och tillsammans med honom skapade hon ett kärleksfullt hem, först i Umeå och Skellefteå, och så småningom i ett eget hus på Djupviken i Piteå.
Hemmet på Djupviken kom att bli den fasta punkten i tillvaron för familjen som till slut kom att bestå av två söner, fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Stora delar av barnens uppväxt var Gerd hemmafru, men när pojkarna nått tonåren bestämde hon sig för att utbilda sig till sekreterare. Efter avslutad utbildning fick hon anställning på SCA och senare Arbertsförmedlingen.
Gerd var positiv och glad och hade ett stort, omtänksamt hjärta. Särskilt varmt klappade det för barnbarnen som hon gärna skämde bort när de kom på besök och hon fick rå om dem. Gerd var en stolt farmor som fanns med sina barnbarn i med- och motgång.
Gerds stora intresse var blommor och växter. Mycket tid och omtanke lades både på att varje år sätta frön och friva upp egna blommor, men också att hålla efter i trädgården. Många som passerade utanför på gatan stannade upp för att beundra hennes blomprakt. Gerd hade en kreativ ådra som bland annat resulterade i krukor hon drejat själv och former av juldekorationer i halm. Hon tyckte också mycket om att sticka, virka, baka och plocka bär.
Vi kommer att sakna paltkalasen, gofikat och de fina julklappsvantarna, men vi kommer alltid att bära med oss de goda minnen Gerd varit med och skapat med oss.
"En låga slocknar en annan tänd, när ännu ett blad i dagboken vänds. För oss som är kvar är det svårt att förstå, varför just en av oss måste gå. Tröst är att sjukdom ej med kan tära – välförtjänt vila vi önskar vår kära. I sorgens tider lever än – tron och hoppet att vi ses igen."