Ethel Lasko, Skerfa, Arjeplog, avled på julafton i samband med en olycka. Hon var på väg till sin dotter för att fira jul när isen brast under hennes snöskoter. Hon blev, så när som på tre dagar, 84 år.
Ethel var född Persson i väg- och strömlösa Skerfa vid Piteälven. Hon kom att förbli hemstället troget hela livet frånsett den tid hon arbetade som kocka i timmerkojorna och som anställd på skolhemmet i Arjeplog.
I äktenskapet med Rune Lasko fostrades dottern Carina. Maken var ofta borta i skogsarbete. Ethel stannade hemma med dottern, men också för att sköta om sin åldriga mor. Ethel hade dessutom uppdrag genom hemtjänsten att hjälpa paret Larsson på andra sidan sjön.
Ethel Lasko fick aldrig se sin dröm om väg och elektricitet gå i uppfyllelse. Och trots många prövningar i livet var det de positiva dragen som präglade henne.
"Man får inte kasta yxan i sjön för att det tar emot" kunde hon säga.
Hon hade lösningar på det mesta. Problem fanns inte, bara möjligheter.
Som när brorsan Alvar dog, ja då var hon tvungen att lära sig köra traktor för att få in höet. Och hon fick lära sig köra båt genom det steniga sundet mellan sjöarna Skiefajaure och Tjeggelvas för att kunna hämta posten och något ur frysen. Vintertid var det skotern som tog henne till vägen, postväskan och bussen, nio kilometer från bostället.
1996 blev Ethel änka. Då blev det nya saker på agendan, bland annat vedkörning. Då grämde hon sig över att hon aldrig lärt sig använda motorsåg. En annan sak hon också ångrade var att hon inte tog körkortet. Hon började ju men kom av sig då äldre systern Irene omkom i en bilolycka vid samma tid.
I samband med makens sjukdom lades familjejordbruket med fjällkorna ned. Det blev en tyst höst. Men Ethel lät sig inte nedslås. Hon bestämde sig för att klara av att bo kvar.
Det hände ju att folk funderade över hennes val samtidigt som man tillade; "Du är ju van att vara ensam".
Ethel Lasko hade alltid svar på tal. Hon sa: "Man blir inte van att vara ensam, man får lära sig".
Hon gjorde sitt val och var inte avundsjuk på någon. "Jag bor som jag bor och jag vet om det. Jag vet inte om jag har något som är bättre än andra har. Det är nog ingen som är avundsjuk på mig heller", sa hon.
Vare sig det gällde att förlösa getter, fiska med nät eller mixtra med motorer var hon inte rådlös. Ibland kunde det förstås hjälpa till med att uttala några svordomar.
Bland så kallade fritidsintressena så märktes handarbetet och på senare år skinnsömnad. Hon var också kunnig i släkthistoria. Och hon gillade det kungliga och såg med förtjusning på teve när Nobelfesten sändes. Svensk Damtidning var lektyr hon gärna läste.
Med Ethel Laskos bortgång försvann en epok i Arjeplogs historia. Hon var den sista fjälljordbrukaren som verkade i väglöst land utan elektricitet. Hon såg alltid framåt och så sent som förra vintern skaffade hon sig en splitterny snöskoter. Hon hade gett sig "faan" på att klara av att bo kvar i Skerfa hela livet.
Närmast sörjande är dottern Carina och hennes sambo Mikael.