Min svärmor, mina barns farmor Ellen Jonsson, född och uppvuxen i Bergsviken, har hastigt avlidit efter tre veckors sjukdom, 89 år.
Äldst i en syskonskara av sex barn, varav endast en bror är kvar i livet .
Många mil som Ellen tillbringade cyklande på sin blå Rex, det vet ingen. Hon såg det många aldrig får se och uppleva, en björn inte bara en gång , utan två gånger på sina turer runt Bergsviken och på Iggeltjärnsberget.
Ellen har funnits i mitt liv i nästan 50 år. Jag var gift med hennes äldste son, som så tragiskt avled, endast 54 år gammal.
Den största sorg en människa kan ha, är när ett barn dör, ingen förälder ska överleva sina barn. Det sägs att tiden läker alla sår, men ärren finns alltid kvar. Det var hennes ord till mig när vi tillsammans försökte förstå hur vi skulle orka gå vidare i livet.
Ellen hade förmånen att få vara frisk och kunna bo kvar i hemmet, som maken Åke byggde i Bergsviken. Han avled 2006. Ellen var den som hade sina middagar med “tantmaffian” som hon sa, de har ju färdtjänst men inte jag, då får de komma till mig. Så sent som två veckor innan hon blev sjuk, hade hon tanterna på surströmming.
Fem barnbarnsbarn har hon hunnit vara med om, visste när alla fyllde år och ville gärna vara med på deras födelsedagar, två av dem bor i Stockholm . Varje gång de hälsade på i Piteå, var Ellen alltid med. Enda killen i barnaskaran, sa när han fick veta att “farmor Ellen” var död, “vilken tur att vi hann träffa henne två gånger denna sommar”.
Ellen har nu fått förenas med sin Åke och sin son Lars-Olov. De väntade på “andra sidan”
Hon saknas oss Ellen.
Var finns det hem, där sorgen icke hunnit. Var finns den kind, där tårar icke runnit. Det är var lott, att äga och att mista. Se banden knytas, se banden brista.