Christian Westerlund har efter en kort tids sjukdom avlidit..
Han efterlämnar hustru Mia och barnen Magnus och Daniel med familjer samt mor Greta och bror Staffan med familj.
Christian föddes och växte upp i Arjeplog i slutet av 40- och 50-talet. Familjen ägnade mycket av sin tid till hantverk och friluftsliv. Speciellt hantverket kom att följa med som en röd tråd i hela hans liv. Hantverket hade tidigt lekfulla inslag som modellplansbygge och tidigt drömde han om att utbilda sig till pilot vilket han också sökte till. Livet ville annorlunda men modellbyggandet hängde med ända till livets slutskede.
Vid 20 års ålder kickade han igång sin nyinköpta, begagnade BSA 500 kubikare och drog till Stockholm och utbildade sig till polis. Han tjänstgjorde vid Solnapolisen fram till 1973 då han sökte och fick en tjänst i Arvidsjaur, där blev han kvar till sin pension 2007.
Familjen bestående av hustrun Mia (som han träffade redan på realskolan) och sönerna Magnus och Daniel var centrum i hans liv. Tid och kärlek ägnades åt gemensamma intressen, stugan, slalom, modellbyggen, skoteråkning. Han tyckte också mycket om de gemensamma resorna till varmare trakter, bland annat Turkiet.
Han var en oerhört noggrann slöjdare, något som han ärvt av sin far, slöjdläraren John Westerlund. Man kan nog säga att hans renhornsknivar hade en kvalitet i det högre skiktet dit inte ens pappa John nådde. Som polis var han bekant med de flesta i bygden och som sådan också omtyckt. Han älskade polisbevakningsuppdragen på snöskoter i fjällvärlden vilket han gärna delade med sig av. Två perioder var han också på FN-tjänstgöring på Cypern och i Bosnien.
Han tillät sig behålla leksinnet hela livet vilket kom till uttryck genom intresset för modellflygplan, främst radiostyrda sådana. Kanske var det drömmen om att bli pilot, att kunna flyga, som drev honom. Som pensionär ägnade han mycket tid och kärlek åt stugan i Galtisguts, Arjeplog. Här förvaltade han pappa Johns stugpassion med den äran. Han utökade stugorna med en egen härlig bastu som han stolt förevisade gästerna.
Barnbarnen Betty, Karl och Evelina hade alltid plats i hans liv och vi saknar alla hans självklara gästfrihet. Hans renskav blev vi aldrig mätta på. Jag saknar samtalen med honom som bekräftade våra intressen och gemensamma historia.