Birgit, vad jag saknar henne. För 33 år sedan lärde jag känna henne, när jag som 16-årig tandsköterskeelev fick plats på den praktiken där hon jobbade. Hon blev så mycket mer än en arbetskollega. Hon blev som en extra mamma som brydde sig om mig, utan att fostra.
Hennes egna söner var ju bara några år yngre än mig.
Vi hade ibland lite för roligt på jobbet och när vi fick våra skrattanfall var en av oss tvungen att gå till fikarummet och lugna ner sig så inte patienterna trodde vi skrattade åt dem.
Jag minns när vi gick mannekäng och skulle fotas med fina kläder på stadshotellet och när vi senare arbetade ihop på en modeaffär i stan.
Vi skojade om att min lillasyster Anna och hennes son Jörgen skulle bli det perfekta paret och att vi borde para ihop dem. Vi försökte, men vid tillfället var de för unga och i alla fall Jörgen visade inget intresse för det andra könet. En tid senare hittade de varandra på egen hand. Birgit blev farmor till mina tre systersöner och svärmor till min syster och våra liv flätades ihop än mer.
Vi firade flera högtider ihop genom åren. Hon har följt mig genom hela mitt vuxna liv. Hon kom ihåg alla födelsedagar och till och med namnsdagar, då det kunde plinga till i telefonen och ett sms damp ner med en hälsning.
När jag gifte mig höll hon ett tal för mig, trots att hon inte brukade hålla tal. Men för min skull gjorde hon det.
Vi fortsatte att träffas även sen hon slutat som tandsköterska. Det var hon, jag och Mona-Lisa. Ofta träffades vi hemma hos henne eller ute på någon restaurang och ofta när någon av oss fyllt år. Vi åt och surrade på om allt möjligt.
Hon var en sann vän. Jag har nog inte riktigt fattat att jag aldrig får träffa henne mer och när jag mellan varven förstår det kommer ett stort tomrum över mig. Jag saknar Birgit.