Till minne av mormor och farmor Anna-Lisa Viklund.
Jag minns. Jag brukade gömma mig under de långa klänningarna på Sjöbergs Dam i Arvidsjaur, medan mormor gav råd och hjälp till sina kunder. Kläder och mode var hennes profession (och passion) i femtio års tid. Det var till henne vi skickade kläder så fort de behövde lagas, eller omformas till nya plagg.
Jag minns. De mjuka, goda tunnbröden hon serverade oss barnbarn, när vi satt med täcken i fåtöljerna och tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på Skogsgatan.
Jag minns. Vi satt med solen i ögonen på balkongen till hennes lägenhet, med utsikt över Prästberget, och löste korsord tillsammans.
Jag minns hennes varma omhändertagande. Men också, och lika värdefullt, den frihet och det förtroende hon gav mig, när jag redan i ung ålder hälsade på henne alldeles själv. Mormor
hade ju ett företag att sköta; hon cyklade iväg efter frukost, kom hem till lunch, åter till jobbet tills det var dags att stänga butiken för dagen.
Jag minns. Dagarna med mormor i stugan i Kilver, där hon hämtade kraft mellan de långa arbetsveckorna. En tillflyktsort till det enkla liv hon hade sina rötter i. Vinden i håret på bryggan över Kilversjön, doften av gräsets morgondagg som med lätta vindar svepte in genom sovkammarfönstrets myggnät. Veden som sprakade i den öppna spisen, brutet tunnbröd i en skål med mjölk på frukostbordet och utsikten över sjön. Och mormor som undantagslöst sa ett varmt hej och hejdå till sin stuga, som om den hade en själ.
Till mormor kunde man också åka när livet var tungt, hon lade sig inte i, ställde inga frågor; hon serverade kaffe med kaka på sängen och lät mig försjunka i korsorden som låg under ordet intill korgstolen i köket. Det var alltid där jag landade när jag kom till hennes lägenhet på Garvaregatan där hon bodde sina sista tjugosex år.
Och hon trätte på mig för att jag köpte påsar på Ica när man kunde ta med sig tygväskor hemifrån i stället, och jag trätte på henne för att hon handdiskade, trots att hon hade en iskmaskin.
Hon visste hur man sparade på resurserna, hon slösade inte med sitt eget, men gav i överflöd till dem hon älskade. Mormor talade aldrig någonsin illa, om någon endaste människa. I stället försökte hon förstå. Och om hon inte lyckades med det, behöll hon sina tankar för sig själv. Hon kunde också den svåra konsten att låta hemligheter vara just hemligheter.
Ingen människa är så perfekt som en efterlevande vill minnas. I varje människa finns sår, finns rädslor, finns obetänksamma handlingar och ord som man önskar vore osagda, eller för den delen – sagda. Men allt hon gjorde, gjorde hon av kärlek. Den oro som rörde sig inom henne, var en oro sprungen ur kärlek och omtanke, en oro som föddes ur rädslan att förlora de som var henne nära.
Min mormor var inte den som skrek högst och tog mest plats, men hon var den som röt till när det verkligen behövdes, och klev fram när ingen annan gjorde det. Hon stod alltid på de svagas sida. Och hon hade, som vore det gjutet i ryggmärgen, perspektiv på livet. Hon glömde aldrig var hon kom ifrån och vad livets verkliga rikedomar var.
”Jag ska inte klaga”, sa hon ofta, ”det finns de som lever i krig eller drabbas av naturkatastrofer, människor som svälter, som är sjuka, som inte har tak över huvudet …”
Och är det något hon har lärt mig, så är det att njuta av det enkla i livet.
Jag är tacksam för de många samtalen med mormor, när hon berättade om de tider jag själv aldrig upplevt. För att hon satte ett värde i att hennes historia, och därmed vår, inte skulle falla i glömska. Hon berättade om uppväxten i Grandal, om den urstarka modern som tidigt blev änka med tolv barn, om fadern hon inte minns, om åren på skolhemmet i Glommersträsk, hur hon där grämde sig över att hon alltid var så frisk – de sjuka barnen fick ju ligga i sängen och läsa böcker hela dagarna! Ja frisk var hon, hennes hjärta tog henne genom sex månader av obehandlad cancer, när läkarna bara gett henne en.
In i det sista fanns hennes underfundiga humor kvar. Liksom stoltheten. Integriteten. Och den varma rösten. Kärleken. Och förmågan att njuta av något så enkelt som en glass, och ett barnbarnsbarns skratt!