Det är med stor sorg i hjärtat jag tvingas inse att min vän Anna-Lena inte längre finns bland oss, bland sina nära och kära. Jag fick det där samtalet som jag inte ville ha. När Anna-Lenas syster Margaretha ringde så förstod jag direkt vad som hänt.
Jag och Anna-Lena var arbetskamrater under många år. Anna-Lena var otroligt skicklig och en mycket omtyckt arbetskamrat. Hon var otroligt allmänbildad och höll sig ajour med allt som hände i Sverige och runt om i världen. Vi hade många givande diskussioner om allt från politik, sport och film. Anna-Lena var den där vännen som jag skulle vilja ha som livlina om jag var med i någon typ av frågesport eller likande. Anna-Lena hade dessutom ett stort rättspatos, det tror jag alla som känner Anna-Lena kan intyga. Hon stod ofta upp för dem som hade det svårt här i livet, hon hatade orättvisor och var inte rädd för att påtala om nån blev illa behandlad. Det var en sån självklarhet för henne och nåt annat alternativ fanns inte i hennes värld. Anna-Lena var en förebild för många, inte bara mig.
Vi hade många och långa samtal om det mesta jag och Anna-Lena. Vi skrattade ofta tillsammans likväl som vi kunde gråta tillsammans.
Anna-Lena var en otroligt varm och kärleksfull människa, hon var en sån som man kunde lita på och framför allt så var hon för mig den där vännen som alltid fanns där i både medgång och motgång. Vi delade varandras glädje och bekymmer. Jag tror aldrig jag har hört Anna-Lena säga, nej jag orkar inte, trots sin sjukdom.
Men nu finns det ju mycket roligt att berätta om Anna-Lena också och jag ler för mig själv många gånger när jag tänker på allt trevligt vi har haft. Så det är med stor sorg i hjärtat jag tvingas inse att Anna-Lena inte längre finns bland oss. Men jag vill ändå tacka, för att just jag och min familj fick förmånen att lära känna henne och vara hennes vän.