I påskhelgen drabbades jag av ett mycket sorgligt besked, min älskade vän Anita Kvickström, född Sundström, hade stilla somnat in när hon lagt sig för att lösa ett korsord efter att ha avnjutit en mysig påskmiddag tillsammans med nära och kära. Anita som hade packat väskorna och skulle vidare sen upp till Gällivare och jobba extra där uppe så hon samtidigt kunde få närvara och heja fram hennes brorsdotter Maria på längdskidorna, men Anitas timglas rann ut.
På ett och ett halvt år har jag tappat fyra av mina närmaste vänner, de har varit 45, 46, 59 och nu Anita, precis nyfyllda 50 år. Man får sig en rejäl tankeställare och Carpe Diem får en allt djupare innebörd.
Anita har jag känt sen 1983 då vi pluggade i Luleå, många är dagarna och kvällarna vi utforskat tillsammans, äventyr, resor, suttit och spelat gitarr och sjungit tillsammans och bara funnits till för varann.
Anita ringde alltid mig när hon hade hittat nå´t drömjobb hon ville söka, då satte vi oss ner och brainstormade och plitade ner den bästaste av ansökningar som vi bara kunde uppbringa. Jag följde Anita ner till Göteborg när det var dags för hennes första anställningsintervju, kamrater gör ju allt tillsammans, åtminstone så gjorde vi det. Glömmer aldrig smaken av de färska Göteborgsräkorna, de varma, nygräddade bröden och den goda drycken vi mumsade i oss på hotellrummet för att fira den lyckade intervjun. Sen begav vi oss ut för att utforska staden.
Åren gick och vi, jag och min man Erik, fick förmånen att vara värdpar på Anitas bröllop. Hon hade träffat en bra feskarpöjk från Styrsö och lyckan var fulländad. Vi höll i trådarna för det mest romantiska bröllop där vi åkte packmoppe med prästen som chaufför – jag och Erik och min gitarr – längs de smala slingrande småvägarna upp till den pittoreska kyrkan som lyste ikapp med solen. Efteråt med färja ut i Göteborgsskärgård till ett Värdshus där festen pågick till småtimmarna, minns tydligt hur imponerad jag blev av Anitas svärfars fantastiska spel på sin såg, helt makalöst vackert.
Anita bodde också i Stockholm för några år sedan, där arbetade hon som profylaxtandsköterska på en specialistklinik där hon var mycket omtyckt och uppskattad både som privatperson, vän samt i hennes yrkesprofession. De beklagade sig djupt när Anita bröt upp och meddelade att nu gick flyttlasset hemåt och till Piteå, ”Det är hit man kommer när man kommer hem”.
Anita har jobbat många år på Folktandvården i Piteå, där hon trivdes både med jobbet och med de fina arbetskamraterna. Hon hade förmågan att kunna inreda ett hem med vackra saker och samtidigt göra det ljust och hemtrevligt, hon var en fena i köket och en stor gourmé bakom spisen och älskade att tillaga och bjuda på goda middagar. Hon var söt som en sockerbit, sportig och aktiv, dansade line dance, simmade och tog många långa promenader i mycket rask takt där man hade lite småsvårt med att hinna hänga med. Hon hade mycket lätt för att skratta och hade ett av de gladaste och mest smittsamma skratten, nästan lika lätt som hon hade för att skratta så hade hon också nära till gråt. Men hon var nog samtidigt en av de starkaste personerna i min omgivning, det är ju inte alltid livet går som en dans på rosor, men Anita var stark och tog sig rakryggad igenom de ev. svårigheter och hinder som kom i hennes väg. Här imponerade hon djupt. Jag kommer alltid att bära med mig mina fina minnen tillsammans med Anita, hon har för mig en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Anita sörjs närmast av familjen som var hennes allt, med moder och fader, Ulla & Ove, broder Rickard & Ankie samt syskonbarnen Alexander och Maria.
”Om en stjärna skulle tändas varje gång jag tänker på Anita – då skulle natten vara ljusare än dagen”.
Tack för allt vännen – vila i frid!