”Hemmet skall även vara en tillflyktsort för en enskilde, som under sin fritid kanske föredrager at vara för sig själv med sina tankar och känslor. Det är icke nödvändigt och ingalunda nyttig att alltid 'gå i flock'", sade ordförande i Svenska Gruvindustriarbetareförbundet Edward Mattson när anläggningen invigdes.
När Svenska gruvindustriarbetareförbundet i slutet av 1930-talet vid en kongress diskuterade frågan om semesterhem stötte frågan på patrull. En knapp majoritet sade nej. Ombuden från de norra delarna av landet var däremot positiva till förslaget.
I början av 1940-talet väcktes frågan till liv igen och gruvfacken i Norrbotten tillsatte en kommitté för att upprätta förslag, som fördes fram 1942 vid avtalsförhandlingar med gruvbolaget LKAB.
LKAB ställde positiv till bidra ekonomiskt under förutsättning att fullständiga planer kunde presenteras.
Frågan om semesterhemmets förläggning blev sedan den stora frågan för kommittén. Överens var man om att en semesterhemsanläggning skulle förläggas till kustlandet i Norrbotten. Slutligen utkristalliserades två förslag, Storön i Kalix och Fårön i Piteå.
Som starka skäl för en lokalisering pekades på väderstatistiken och att det skulle handla om korta och billiga resor till anläggningen.
Efter att kommittén hade tagit sig en titt på de bägge platserna fastnade majoriteten för Piteå. Drätselkammaren i Piteå donerade ett nio hektar område, huvudsakligen skogsmark utan bebyggelse. Genom förmedling av staden fick semesterhemsföreningen köpa en avstyckning av den. Lundbergska egendomen, cirka elva hektar, varav sex var odlad mark. På det inköpta området fanns en villa indelad i nio rum, 10 hölador, en timmerstuga, härbre och en loge i två våningar. Byggnaderna var dock inte i fullgott skick. Priset sattes till 15 000 kronor. Den av föreningen förvärvade egendomen betalades av LKAB.
Malmfältens semesterhemsförening, som bildades i januari 1943, satte igång att bygga om villan. Där ordnades med matsal och kaférum, två kök., rum för personal samt åtta gästrum. Höladorna inreddes till gästrum.
Matlagningsmöjligheter fanns inte i stugorna. Det deklarerades att husmödrarna skulle ha semester och att alla skulle äta i matsalen. Priset sattes till fyra kronor per dag, med en lägre avgift för barn.
Då anläggningen helt finansierades med anslag beräknades ingen egentlig hyra. Det var bara maten som kostade.
Konsumrestaurangen i Piteå åtog sig mathållningen och två gånger per dag transporterades maten båtledes till semesterhemsanläggningen.
1945 ordnades även med vatten och avloppsledningar och en ordentlig köks- och matsalsbyggnad uppfördes. Alfrida Nyman, Piteå, fick på entreprenad till uppgift att svara för mathållningen, en uppgift hon skötte fram till och med 1956, varefter föreningen tog över driften av restaurangen.
Gästerna fick uppehålla sig vid hemmet i två veckor. 21 platser stod inledningsvis till förfogande.
Fåröns stugby har i dag bortåt 50 stugor med plats för sammanlagt 300 gäster. Det finns närmare 100-talet husvagnsplatser och ett annex med 13 dubbelrum. Genom åren utförda ombyggnader, nybyggnation och renoveringar har bland annat tillfört stugbyn tre servicehus.
Förbindelsen till Piteå kunde under de inledande åren bara upprätthållas med båt. Det skulle dröja många år innan det blev en broförbindelse. Vägen blev klar 1966.