Historien utspelade sig för 100 år sedan och väckte en hel del uppmärksamhet i lilla Piteå. I tidningen beskrevs fallet och följdes sedan upp.
Kvinnan kom till Piteå, närmast från Gällivare. Hon hade sina rötter i Västernorrland och hade haft tjänst som piga och hushållerska. Av vad som framgår var hon mor till en dotter, vars son hon tagit hand om.
När hon flyttade till Piteå träffade hon en handelsresande, med rötter i Alingsås. Hon var drygt 50 år när hon samma år gifte sig med handelsresanden, som var några år yngre.
Huruvida han reagerade över den återkommande misshandeln av hustruns barnbarn framgår inte.
I vart fall var det inte han som slog larm. Inte heller framgår det att han på något sätt sedan blev inblandad i det rättsliga efterspelet.
Det var kvinnans grannar som stoppade den fortsatta misshandeln och sedan såg till att pojkens livssituation förändrades.
Misshandeln var så upprörande att grannarna larmade tjänstgörande stadsfiskal J.W Ersén.
Denne omhändertog omedelbart barnet . Pojken fördes till ålderdomshemmet i Piteå för att slippa vidare tortyr. Där fick han vistas i väntan på en omplacering.
Från polisiärt håll sattes det igång en utredning och mormodern häktades. Det visade sig att mormodern varit mycket hårdhänt och tycktes leva i den föreställningsvärlden att litet stryk skulle inte barnet må illa av. Hela tiden nekade mormodern till gärningen.
Klart framgick att mormoderns vårdnad av sin dotterson blivit mest vanvård. Den lille pojken hade under en tid fått lida hugg och slag. Den omänskliga behandlingen bestod i sparkar och slag. Dessutom hade hon nupit pojken. Snart sagt varje dela av kroppen hade utsatts för misshandeln.
Pojken var tydliga märken över hela kroppen efter den hårda behandlingen.
Mormodern skall dessutom vid något tillfälle offentligt ha uttryckt om sin dotterson:
– Hur skall jag bli befriad från den här ohyran!
Grannarna som observerat den blåslagne pojken anade oråd och slog därefter larm.
Trots de graverande bevisen och vittnesuppgifterna fortsatte mormodern att neka.
Under rättegången uppgav hon att fyraåringen var hennes ögonsten och att han erhållit sina skador när han råkat falla och slå sig.
– Och det kan jag inte rå för, anförde hon.
Hur pojken sedan kunnat falla med ögonen mot hennes skoklackar och att pojken hade tydliga rivmärken efter hennes naglar hade hon svårt att förklara.
Helt klar ansåg rätten att de uppfostringsmetoder hon använde sig inte var förenlig med svensk lag.
Ett av vittnena berättade under rättegången att den 4-årige pojken av mormodern tryckts mot golvet, blivit slagen så att det uppstått svullnader och blod flutit. Ett annat vittne kunde intyga att pojken på olika sätt misshandlats av mormodern.
Mormodern visade ingen ånger över misshandeln och vidhöll under hela rättegången sin oskuld.
Rätten fann henne skyldig och domslutet blev kan tyckas lindrigt. En månads fängelse.
Mormodern hade sedan tidigare varit i delo med rättvisan.
Hon hade bland annat ägnat sig åt stölder.
– Tjuvnadsbrottet berodde på et rent misstag hävdade hon.
Dessutom var hon sedan tidigare dömd till tvångsarbete för lösdriveri.
– Lösdriveribehandlingen har jag endast elaka människor att tacka för, poängterade hon inför rätten.
Enligt en lag från slutet av 1800-talet innebar lösdriveri ” underlåtenhet att ärligen försörja sig” Det länge ett brott i vårt land att inte ha ordnad försörjning och lösdrivarna kunde dömas till tvångsarbete.
En lösdrivare var person som inte har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt. Kringstrykandet innefattade även att föra ”ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet” samt innefattade även prostituerade.
Lösdrivarlagen ersattes 1965 med en lag om ”samhällsfarlig asocialitet”, vilken avskaffades 1981. Lösdriveri finns inte längre som begrepp i svensk lag.
Av vad som framgår av offentliga handlingar var makarna bosatt i Piteå fram till 1926 då de flyttade till Västerbotten, Mormodern gick ur tiden 1937 efter att, enligt läkaren, ha drabbats av ”svårartad influensa”. Hennes make avled 1941.