På bortåt tiotalet platser har det bedrivits koloniverksamhet anordnad av bland annat Majblommeföreningar och Barnens Dag-organisationer. Kolonierna drevs med varierande grad av ideellt arbete, välgörenhetsinsamlingar och årliga anslag från kommuner, kyrkor, landsting och staten.
För många blev sommarvistelsen ett himmelrike med lek och äventyr, för andra ett helvete med sträng disciplin och kränkningar. De gamla tidningsläggen berättar att det i södra länsdelen bland annat funnits barnkolonier i Framnäs-Öjebyn, Långträsk, Sandhals i Kopparnäs, Tingsholmen och Jävre, Fårön i Piteå, Lillkorsträsk, Nyfors samt Tväråselet.
Åtskilliga hundratals barn från vårt län har genom åren vistats vid de kolonier som fanns runt om i länet.
Barnen skulle under sommaren få komma ut på landet, andas frisk luft, ha tillgång till goda badställen, få äta stärkande mat, öka i vikt och också lära sig göra nytta. De flesta kolonibyggnader uppfördes under 1930-1950-talen. Senare förändrades synen på koloniverksamheten. Den ansågs av många ha skadliga effekter på barnen
Under 1970-talet avvecklades de flesta kolonierna. De i PT:s spridningsområde redan i början av 1960-talet.
Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion utfärdade råd och anvisningar för sommarkolonierna.
Där skrevs bland annat in: ”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett frisk härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. […] Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.”
Vistelse vid kolonin innebar rutiner och en strukturerad organisation. Ofta med väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan fanns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. Barnen skulle hämta nya krafter samtidigt som deras uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. I början av 1900-talet var tiden uppdelad i arbetstid och lektid. Arbetet togs bort genom statliga direktiv 1954.
År 1936 publicerade Statens fattigvårds- och barnvårdsinspektion ”Råd och anvisningar för anordnande av sommarkolonier” och 1945 blev Socialstyrelsen tillsynsmyndighet för kolonierna och utgav råd för verksamheten. Läkarundersökningar gjordes före och under vistelsen, bland annat för att se hur mycket barnen ökat i vikt. Uppgifter om viktökningar intar en central plats i koloniernas verksamhetsberättelser.
Den personliga hygienen var också viktig och särskild tid för tvättning fanns avsatt på morgnarna.
Naturen i kombination med utevistelse skulle vara fostrande; en sund själ i en frisk kropp. Ordningsföreskrifterna var omfattande.
Sången ”Brev från kolonien” av Cornelis Vreeswijk ger ett humoristiskt prov på att det ibland kunde bli ett oönskat beteende och befäste en hel del negativa fördomar om verksamheten.
Barnkolonin på exempelvis Tingsholmen kunde ta emot 60 barn. Kolonin var inrymd i kapten Gunnar Jonssons före detta fastighet på Tingsholmen.
Piteå barnkoloniförening bildades i Öjebyn 1942 och tog på sig att överta organiserandet av den koloniverksamhet som dispensärvården under lång tid ordnat i hyrda fastigheter. I styrelsen satt doktor Leif Ekblom, ordförande, doktor P H Söderbaum vice ordförande, kantor Olov Selinus samt dispensärsköterskorna Svea Nyberg och Klara Nilsson.