I en bok om danskulturen, som kom ut 1919, kan man läsa:
”Nöjeslystnadens marschruta ute i vår landsbygd markeras tydligast av de talrika dansbanor, som på sistone växt som svampar ur jorden. Varhelst man färdas fram, på järnvägarna, på älvarna och på landsvägarna, så möter ögat dessa förhatliga nästen, som stå och skräpa i av naturen sköna trakter; ja det är vanligen så, att dansbanorna uppföras på de skönaste platser våra bygder ha att uppvisa. Men är det något hedrande för vår landsbygd, detta att dansbanor byggas i alla lundar, där ungdomen förlustar sig med "jumpdans" hela nätterna igenom och intager allehanda oanständiga kroppsställningar, som ingen hygglig människa kan åse, utan att känna vämjelse därvid; troligtvis skulle de dansande själva skämmas för att i hemmet eller annorstädes utföra sådana rörelser, som de finna med sin värdighet förenligt att hängiva sig åt inför offentligheten på dansbanorna, där den blir mest firad och beundrad, som uppträder oblygast ”.
Det var detta ”elände” som Jon Erik Öst ville motverka när han vid ett framträdande i Godtemplarhuset i Piteå. Han hade, som en notis i Piteå-Tidningen upplyste, tagit som sin uppgift att ”motverka osmakliga avarter av dans”. I Piteå utlovade han med sin fiol humoristiska förklaringar till varje låt. Inträdet var satt till 1:50 och för barn kostade det 50 öre.
– Det kan då hända, om det finns lämplig lokal, att man får dansa till hr Östs gammalvalser och polskor, och det är annat det, skrev Piteå-Tidningen.
Överallt där Öst uppträdde samlade han fulla hus. Det berättas att han under en konsertturné i Amerika år 1913 samlade tiotusentals utvandrade svenskar, bland annat 3 400 i Minneapolis. Dit hade för övrigt hans far, som var predikant, åkt medan Jon Erik var en liten pojke.
Under Sverigeturnén 1919 avsåg han att samla in svenska låtar för ett nytt framträdande i Amerika. Det var samma år som han komponerade ”Fiolen min”.
Konsertturnén i Amerika varade några år.
Östs repertoar hörde till de större. Han är ”pappa” till hundratals låtar, däribland en ansenlig mängd brudpolskor. Han var tongivande inom spelmansrörelsen kring sekelskiftet 1900 och var med att höja folkmusikens tidigare dalande popularitet. Han uppges ha varit emot både dragspel och jazz.
Öst var till en början var verksam som bagare men kunde senare försörja sig som spelman på heltid. Han började spela fiol som elvaåring.
Han var en person som sällan befann sig hemma. Speluppdragen var många, runt om i hela landet. Trots det hann han bli far till tolv barn. Av de tolv barnen har Calle Öst, Erik Öst, Anna Öst, Eddy Öst och Ivan Thelmé varit verksamma inom musikbranschen. Medlemmarna i Family Four hör också till den musikaliska familjen.
Jon Erik Öst föddes 1885 i Hälsingland och gick ur tiden 1968. Sist var han bosatt i Meselefors, Vilhelmina, där han också är begravd.