– Några utvägar för oss att anskaffa matvaror synes för våra ögon alldeles omöjligt, skrev Johan Öhman i Håkansö i ett desperat brev till Nödhjälpskommittén i Piteå socken.
– Vår svagsinte svåger har nu blivit så vildstyrig att vi natt och dag måste hålla vård och vakt om honom och vi vet inte om hans orolighet inte må ha sin orsak i det knappa och litet födande födoämne som han så väl vi som andra får åtnjuta. Men han har inte förstånd att nöja med sig med vad som finns, som vi nog får lov att göra, inflikar Öhman i brevet till Nödhjälpskommittén och ber om att den skall vara god och ”behjärta deras nöd” och om möjligt bistå med någon hjälp.
Nödåren 1867–1868 slog till hårt i Norrbotten. Norrbottens Posten skriver den 11 maj 1867: Det ser verkligen ut som Kalle Winter i år ej tänkte lämna oss. Vi har snart medlet av Maj, det vill säga, Blomstermånaden och snödrivorna gå ännu på många ställen upp över gärdesgårdarna. Solen verkar väl något, men under nätterna fryser det ganska snart.
Under sista veckan har termometern på morgnarna visat 12 a 14 graders köld. Det är kusligt, skriver tidningen och noterar att uppåt landet och i Lappmarken råder brist på livsmedel för både människor och boskap.
Tidningen noterar litet längre fram att det börjat bli bart, men att mycket snö ligger kvar i skogarna och isarna ännu var starka.
– I orten råder en enhällig jämmer och klagan över brist på föda åt människor och boskap.
Tiggare från alla håll vandrar på nedre bygden där tillståndet snart ej är bättre än i övra. Kanske dröjer det 14 dagar innan någon sjöfart är öppen och under tiden står hungersnöden för dörren där den ej redan inträtt.
I mitten av juni skriver tidningen: Isarna börjar se skrala ut och kunna nu ej köras. Högst få hava ännu börjat så och vad värre är hava nödgats uppäta sitt utsäde så att åkrarna få var osådda.
Den 21 juni rapporterar Norrbottens Posten: Ännu hava vi icke fått någon ångbåt hit. Det är mer än beklagligt då alla förråder äro uttömda och de flesta ej veta varifrån födan skall tagas.
På midsommardagen kom ångaren Haparanda in med litet mjöl till Piteå, men livsmedelslasten var alldeles otillräcklig.
I slutet av september heter det bland annat: ”Vi hava länge undvikigt att tala om den nöd och brist som tyvärr av många olycksbådande tecken varit att ana för den kommande tiden. Vi fruktade att uppskrämma allmänheten genom alltför mörka målningar om stundande bekymmer så länge vi ännu vågade hysa något hopp om en dräglig skörd, men verkligen står nu framför oss i en fasansfull gestalt."
I en artikel uppmanar tidningen befolkningen att skaffa sig förtjänster och dryga ut mjölet med bark, svampar, mossor och renlav.
Trots besked från regeringen om att länet skulle få 20 000 tunnor spannmål, av vilket ytterst litet hann levereras innan isen stoppade sjöfarten. Med andra ord var livsmedelssituationen förtvivlad.
I slutet av 1868 meddelar Nödhjälpskommittén i Älvsbyn att bland de 2 143 invånarna var 1 240 fullkomligt utblottade.
Från Arvidsjaur rapporterades att inom socknen och Malå hade det såtts ut sjuhundra tunnor korn, av vilka skördats 935 tunnor svagmogen och av köld skada gröda varav högst 286 tunnor ansågs dugligt till utsände.
I Norrbottens Posten återfinns flera artiklar om lämpligt nödbrödsfoder. Bland annat om brännässlans stora värde, vilken ansågs vara mycket lämplig som föda, som kål och spenat.
”Den gagnar dessutom genom sin lösande, öppnande och urindrivande bloddrivande egenskap”.
Det fanns olika recept, bland annat förekommer ett benämnt ”Nödbröd av islandsmossa”. Här skulle två delar mossa med en del råg. Det fanns också en artikel om ”nödbröd av lav” och en artikel om bröd av ”Furubark”.
Här fick läsaren rådet att samla in barken då tallen savar. ”Ty då lossnar den bäst från trädet. Vanligast borttages den inre delen av barken, torkas, males till bröd samt blandas med rågmjöl till bröd åt fattiga. Furubarken torkas och malas till mjöl, mjölet utröres i tillräckligt kallt rent vatten och blandningen får stå ett par dygn omrört emellanåt, sedan frånskiljes vattnet medelst silning genom tät och fin duk, att ej något av mjölet tränger igenom duken, på mjölet å duken hälles rent kallt vatten för att skölja av barkmjölet. Det avsköljda mjölet fylles nu ut ur duken, pågjutes nytt kallt vatten och får stå tjänligt brädkärl i ytterligare två dygn, omrört emellanåt.”
Det påpekades att ingen pressning eller kramande fick användas vid sköljningen för därigenom riskerades en del av stärkelsen att förloras och följa bort med vattnet. ”Samma pågjutning och tvättning med kallt vatten förnyas så länge tills det kärva ämnet är utdraget, Därefter torkas barkmjölet, blandas med rågmjöl och beredes på vanligt sätt till bröd”, påpekades det vidare.
Telegrafkommissarie Lars-Adam Ringius, Piteå, var en av de personer som fick i uppdrag att åka runt och undervisa allmänheten hur man skulle använda lav, mossa och svampar som nödbrödsfoder.
I en rapport till Hushållningssällskapet berättar Ringius om sina resor, där han träffar socknens lärare och andra personer. Han kunde vid dessa träffar konstatera att många kom med korgar fyllda av svamp av olika arter, men att största delen bestod av giftiga sådana. Han fick då lära folk att plocka de arter som var ätliga.
– Jag fann att fruntimren, såväl på land som i stad, såväl i koja som salong, vida hårdare ägna fast vid fördomen emot svamp och andra icke brukliga födoämnen än den manliga befolkningen. När gubben i kojan förklarat den god, har gumman, bakom min rygg förstås, förklarat ”lavherrns välling nalta frän”. Så långt Ringius.