Det blev bortåt 50 års erfarenhet av aktivt arbete inom kvinnoklubbarna innan hon avböjde fortsatt politiskt engagemang. Beda Wikstén får onekligen räknas till en av de socialdemokratiska pionjärerna i Piteåbygden och förtjänar att ihågkommas. Aktningen för de kvinnliga pionjärerna inom arbetarrörelsen var kanske inte den allra bästa inledningsvis. Därför har de flesta kvinnorna blivit mer eller mindre namnlösa i historien, och som betytt mycket för den socialdemokratiska rörelsen. Osynliggjorda, men de finns där.
Det fanns personer som talade nedsättande om kvinnliga politiska rörelser. Axel Danielsson, socialdemokratisk politiker, politisk teoretiker, journalist och grundare av tidningen Arbetet, kallade de första kvinnor som organiserade sig i kvinnoklubbarna nedsättande för ”Anarkistfruntimren”. Man var inte odelat positiv till kvinnlig särorganisering. "Stötande att kvinnan deltar i det politiska livet", var en del manliga kommentarer.
Under senare år har kvinnoklubbarnas antal minskat – sedan det förfäktats att män och kvinnor bör ha gemensamma verksamheter. Ännu finns ett fåtal kvinnoklubbar kvar som intresse – och påtryckarorganisationer. Det har också blivit allt svårare och svårare att organisera kvinnorna i särskilda klubbar. Kanske för att det inte längre finns så många tongivande kvinnor som vill leda verksamheten.
Beda Wikstén föddes 1914 i en arbetarbostad i Munksund, som yngst av nio barn till arbetaren Karl Edvard Hedkvist och hans hustru Anna Evelina, född Vikberg. Äldst var Nanny Sofia, född 1896 följd av Elin Maria 1897, Märta 1899, Johan Erik 1901, Karl David 1902, Lilly 1906, Onny 1908, Josef 1910.
Beda gifte sig år 1935 med kommunanställde Einar Wikstén, Piteå, i ett barnlöst äktenskap. Hon blev änka 1974. För henne rann livets timglas ut år 1998.
Som ung flicka engagerade hon sig i SSU, fanns med bland de många Munksundsbor som samlades under de röda fanorna och demonstrerade för kvinnors plats i de beslutande organen. Ganska snart var hon inne på att en kvinnoklubb skulle kunna bidra med en röst i den mansdominerande stacken. 1933 var hon med att starta kvinnoklubben i Munksund, som hon ansåg som en viktig plattform på vägen ut i samhällslivet. Detta efter ett föredrag av socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Hulda Flood. Beda Wiksténs första uppdrag var som revisorsersättare. Hon fick ganska snart hand om ordförandeklubban. 1937–39 var hon ordförande i kvinnoklubben.
Var en av initiativtagarna till hemvårdarinneverksamhet i Munksund. Kvinnodistriktets semesterhem Grytnäs var också något av ett skötebarn för klubben. Hon satt också i kvinnodistriktets styrelse. Det dröjde heller inte länge innan hon tog plats med männen kring bordet, vilka styrt samhället sedan tidernas morgon. Och därmed fick ett inflytande i hur Piteås framtid skulle utvecklas.
1942 var hon med att starta Piteås kvinnoklubb, som bildades med hjälp av Munksunds kvinnoklubb. Hon satt i den första styrelsen som ordförande. Här såg hon vikten av att utbilda kvinnorna i samhällsfrågor och mötesteknik. Det syddes också kläder till barn i krigshärjade länder. Beda Wikstén var även tongivande vid bildandet av fler kvinnoklubbar i bygden.
Inom det politiska livet blev hon ett aktat namn med kloka, för att inte säga djärva, inlägg. Det berättas att hon också hade en finstämd framtoning. En tid satt hon i stadsfullmäktige i Piteå och fick sedan en framträdande plats i landstinget och vid direktionsbordet. Vid landstingsvalet år 1962 fanns bara en kvinna från södra länsdelen, nämligen Beda Wikstén. På 1960-talet satt hon som ledamot i den statliga radionämnden.
I yrkeslivet var hon anställd hos modehuset Körsnär Lindgrens som affärsbiträde för att sedan bli företagsledare inom företaget. Hon kom då till ett vägskäl, och valde då att avsluta sitt politiska engagemang.
Under 1960-talet skaldades det i Piteå-Tidningen följande om Beda Wikstén: ”I sin dagliga gärning förmedlar hon modekungarnas djärva gnista, med enkelt grepp ordnar kjolens elegans, som bringar män på fall i kvinnomodets förtjusande hall”.