Breven har tidigare sparats, men där ägaren sedan fått för sig att slänga dem. Brev som skulle ha gått till de sälla jaktmarkerna, i sällskap med annat historiskt intressant, om inte någon snappat upp dem.
Kanske har de legat på någon vind, där något rotat i det kvargömda, gjort sina reflektioner och sedan tagit beslutet att breven skulle kastas.
Häng med på en liten tidsresa med Einars brev samt ett bevarat brev från Abborrträsk, undertecknat av Wendla Falk. Troligen daterat 1928, då järnvägen nådde fram till Arvidsjaur.
Breven berättar händelser av privat karaktär, men alla har en historia. Ibland spännande, personliga, roliga, sorgliga och framåtblickande kring vardagslivet.
Einar, som befinner sig i Skönvik, Sundsvall, och är sysselsatt i sjömansyrket, skriver i maj 1925 till sin mor:
”Ni har naturligtvis väntat mycket på brev ifrån mig kan jag förstå och jag borde ju ha skrivit för länge sen. Men för det första höll vi på ganska länge på turen hit opp och för det andra så har vi sen vi kom haft maskinerna i stycken och gjort dom rena och arbetat som galna för att bli färdiga i god tid till vi skall gå. Och om kvällarna har jag varit så trött att jag inte haft lust till något annat än att lägga mig. Men nu är vi snart färdiga så det blir lite bättre om tid.
Jag är, som ni nog hört ifrån Bertha, 2:dra maskinist ombord i en ganska stor båt som lastar 1000 standards trälast och har 2 huvudmaskiner samt flera andra maskiner till olika bruk. Det är ganska bra plats, men jag har inte mer än 300 norsk kronor i månaden, så det blir ju ej så mycket utav det, men det kan ju hända att jag senare kan fåt 1:sta maskinistplats på någon annan båt, där jag kan få mera betalt.
Vi ligger här och lastar splitved för London men vi blir nog inte färdiga förrän om cirka fjorton dagar ännu, så jag skall nog skriva några rader förrän vi går. Jag har just haft brev ifrån Bertha och både hon och Ethel hördes vara friska och eljest ha det gott. Jag hoppas att ni får vara någorlunda frisk. Och nu när det börjar somras blir det väl inte så förfärlig illa med gikten som vintertid hoppas jag.
Jag förstår att ni väntar på att få höra hur det är med mina ögon och jag kan glädja er med att säga att jag tycker det är åtskilligt bättre så jag har gott hopp om att jag skulle bli helt bra med tiden, om det inte skulle stöta till något oväntat. Men jag måst ju bruka medicin regelmässigt en tid ännu, åtminstone.
Det är rätt så grönt och fint här och har varit varmt, men nu har det i några dagar varit tämligen kallt och jag har blivit ganska förkyld, men det går väl snart över hoppas jag.
Är Anna ännu i Murjek eller har hon fått den platsen hon sökte. När ni skriver så tala om allt nytt som har hänt i den sista tid där hemma. Det är så intressant få hör något från Piteåtrakten fastän jag ju har glömt många som jag förr har känt, men många minns jag ju gott.
Om ni skriver inom ej allt för många dagar så kan ni adressera brev till m/s Odine, adr: Skönvik, Sundsvall.
Jag har ej hört någon ifrån Oskar på ganska lång tid, men jag tror nästan det är min tur att skriva, om jag ej minns fel och jag skall nu en av dagarna skriva även till honom och till Anna, slutar Einar brevet och med sina hjärtligaste hälsningar till sin mamma.
Det andra brevet är datera i juni och har sänts från Alvik, Sundvall, där Einar tycker det är roligt att modern är på fötterna fast hon haft många tråkigheter och inte varit riktigt frisk någon gång.
– Jag ser att det nu igen har varit mors dag och att jag igen har glömt detta. Jag är mycket ledsen över att jag inte denna gång heller kunde hålla reda på dagen och åtminstone gratulera er, men nu skall jag lägga ert brev på ett sådant ställe att jag nästa år inte skall glömma det igen.
Einar konstaterar i brevet att modern funderat mycket över sin sons ekonomi och undrat om han är slösaktig.
– Men det är jag ej, skriver Einar i sitt brevsvar. Naturligtvis har jag en kanske alltid varit sparsam på örena som ni har fått vara, men jag har dock försökt att vara ekonomisk och inte lagt ut pengar i onödan. Men, ser ni, så länge jag ej får mig en fast god plats i land är allt så osäkert när man är ute och seglar en tid, kanske ett år. Så kanske man få gå ledig i flera månader tills man igen kan få hyra. Då går det lilla man sparat ut igen till att leva för. Se allt är så osäkert med sjölivet och så ojämn förtjänst då vore det många gånger bättre att ha en fast anställning i land. Om man har lite mindre betalt så är den jämna inkomsten så mycket säkrare och drygare ändå.
Einar berättar vidare i brevet att av åtta år i arbetslivet är det sammanlagt tre år han varit utan förtjänst
– Då måste man ju leva också dess år av det man tjänat under den tid man haft arbete.
Einar var under sjömanstiden bosatt i Norge, i Lillesand.
– Lillesand är en liten stad där det inga båtar finns. Så jag kan ej får hyra därifrån med båtar som går hem någon gång. Och ont är det att få lägenhet i en större stad där det finns båtar. Därför måste jag bo i Lillesand
Einar berättar för sin mor att han nu är på väg till London och att han inte har möjlighet att komma in för att skicka brev. Han ber därför mamman att skicka sitt brev till fartyget med adress: Norska konsulatet, London.
- Det är bra att få gå härifrån. Vi har legat vid kaj i fem veckor och lastat vid sågverken Båten är ju stor och splitved går ej så fort att lasta.
Einar slutar brevet med en hälsning ”till gumman M och gubben Nilsson” och vill att han hälsar Arvid.
Den 30 augusti, vilket år är obekant men troligen 1928 då Inlandsbanan stod klar till Arvidsjaur, skrev Wendla Falk i Abborrträsk ett brev till sin syster. Hon slutar för övrigt sitt brev med ”Adressen är bara Abborrträsk, Jag sänder två frimärken.”
Wendla undrar om syster fått något brev från Johan .
– Eftersom karln har börjat skriva så får jag väl fortsätta, konstaterar hon och fortsätter: Har du haft något brev nyligen från flickorna i Stockholm och hur mår dem.
– Jag har inte mycket att tala om för dig för här är bara skog och arbete. Kommit fram med rälsen. Nu är det första gången som tåget har varit till Abborrträsk och det är många här som aldrig har sett något tåg förr så det är nytt för dem.
Hon berättar vidare att bonden hon hyr lägenhet av har en dotter som blivit ”vansinnig”.
– Det är en sjuksköterska som vakar över henne och hon har fullt göra.
Wendla berättar att hon fått brev från Sten, Olina och Siri. Konstaterar vidare att Selma nu är ganska frisk.
– Hugo arbetar här, men bor i Arvidsjaur.
Slutklämmen i brevet lyder om tillvaron i Abborrträsk: Vi är som isolerade från all annan värld.