Den brutala avrättningen av tsarfamiljen

En händelse som väckte stor uppmärksamhet världen över, även bland Piteå-Tidningens läsare, var det brutala mordet på den ryska tsarfamiljen i juli 1918 i Jekaterinburg, Ryssland. Genom åtskilliga tidningsrubriker, med intressanta detaljer, uppdaterades PT:s läsekrets om den brutala avrättningen för drygt 100 år sedan.

Tsarfamiljen avrättades brutalt i en källare i Jekaterinburg.

Tsarfamiljen avrättades brutalt i en källare i Jekaterinburg.

Foto:

Återblick2019-05-14 06:00

Några månader efter avrättningen berättade greven och författaren Aleksej Tolstoj i Piteå-Tidningen om vad som hände i källarvåningen i det hus där tsarfamiljen, Nikolaj II, hustrun Alexandra, barnen Olga, Tatjana, Maria, Anastasia satt i fängelseliknande förhållanden efter abdikationen.

Tolstoj som levde mellan åren1882–1945, är inte ensam som genom åren delgett färgstarka och detaljerade skildringar om den ryska revolutionen och tiden därefter samt bolsjevikernas grymma mord på en familj som i bortåt 300 år tillhörde en av historiens mäktigaste släkter. Vad som sedan hände den avrättade tsarfamiljen förblev länge ett mysterium. 1991 hittades de första kvarlevorna nedgrävda i skogen utanför Jekaterinburg, som visade sig tillhöra familjen, utom två, sonen Alexej och en av döttrarna. De fick sedan en riktig begravning S:t Petersburg 1998. Det var då som den dåvarande ryske presidenten Jeltsin deklarerade att världen lärt sig en läxa, att politiska förändringar aldrig mer skulle få ske genom våld.

Den rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade år 2001 den ryska tsarfamiljen.

Nästan 90 år efter mordet i källaren i Jekaterinburg hittades en ny grav år 2007, inte långt från den första, innehållande benbitar av personer man försökt kremera. Benbitarna som uppgavs tillhöra tronföljaren Alexej och en av hans systrar. Därmed var hela tsarfamiljen hittad. Då kunde man även sätta slutpunkt på historierna om dotter Anastasia, som länge uppgavs ha räddats. En kvinna som kallade sig för Anna Andersson dök upp i Berlin 1920 och påstod sig vara tsarens yngsta dotter. Långt senare visade det sig att hon var en bluff.

Hon dödades nämligen samtidigt som de andra medlemmarna i familjen.

Låt oss ta del av greve Tolstojs berättelse i Piteå-Tidningen för 100 år sedan, vad som hände familjen Romanov och de närmaste omständigheterna vid mordet på tsarfamiljen, vilken i fångenskapen vistades tillsammans med livläkaren Jevgenij Botkin (1865-1918), baronessan Sophie Buxhövden, kejsarinnans lektris fru Schneider och furst Dolgoruki.

Noterbart är att Buxhövden, som dog 1956 i England, klarade livhanken eftersom bolsjevikerna inte fängslade personer från andra nationer. De misstog hennes namn för svenskt.

”I det avlägsnaste rummet i huset, där kejsarinnan vilade i en träsäng och tronföljaren som var sjuk, låg i en rullstol som fört med sig från Tobolsk, tsaren och hans döttrar sov på halmbäddar, som i brist på sängkläder höljdes med storfurstinnornas klädespersedlar. Två gamla kammartjänare, Wolkov och Tsjemodurov betjänade fångarna. Den ene blev sedermera skjuten av rödgardisterna medan den andre i mitten av juli lyckades fly ur det fängelse där han blivit insatt”.

Tolstoj berättar att det ryktades att sibiriska trupper var på väg för att befria Romanovs och återinsätta honom i hans forna rättigheter. Garnisonen blev orolig och fordrade att hela tsarfamiljen skulle röjas ur världen och att samtliga personer som var med dem i fångenskapen skulle dela deras öde. När Folkkommissariernas råd intog en tvekande hållning höll rödgardisterna den 16 juli ett sammanträde.

”Ett sammanträde som urartade till formligt uppror mot kommissariatet och arbetar- och soldatrådet, vilka beskylldes för att ha låtit muta sig av tjeckoslovakerna och tsarfamljens vänner.”

Under inflytande av dessa händelser hölls redan samma kväll ett sammanträde. Vid sammanträdet, som varade till klockan ett på natten, blev tsarfamiljens öde beseglat.

”För avrättning röstade arbetar- och soldatrådets ordförande, en arbetare vid namn Belobrodov, och han understöddes av ordföranden i kommissionen för Jekaterinburg, justitiekommissaren Jurovskij. Sedan domen bekräftats genom de närvarandes underskrifter begav sig Jurovskij och Belubrodov till ingenjör Ignatjevs hus för att närvara vid avrättningen, som anförtrotts åt den vakthavande rödgardistavdelningen. Denna avdelning brydde sig inte om att se Jurovskijs och Belubrodovs fullmakter eller att få skriftlig på domen. Det muntliga meddelandet mottogs med ett ljudligt hurra varpå hopen stormade in i tsarfamiljens sängkammare.

Då tsaren och hans familj hörde larmet av de anstormande rödgardisterna förstod de genast vad saken gällde. De kastade sig raskt på sig sina kläder och knäböjde för att bedja medan storfurstinnorna ängsligt tryckte sig till varandra. Tronföljaren brast ut i tårar, sökte resa sig men föll av stolen varvid tsaren avbröt sin bön och tog honom i sina armar.

I detta ögonblick öppnades dörren och Jurovskij steg in i rummet, åtföljd av rödgardisterna. Baronessan Buxhövden, som skyndat till vid larmet sprang fram till kejsarinnan, dör hon föll samman i hysterisk gråt.

Rödgardisterna omringade nu fångarna och drev dem mot dörren. Tsaren gick först och bar med sig sin son som var avsvimmad hans armar, han var blek och sviktade, men han hämtade sig snart och gick med fastare steg, Efter honom kom kejsarinnan, oupphörligt mumlande böner. Storfurstinnorna och baronessan Buxhövden snyftade hysteriskt och rödgardisterna måste i ordets bokstavliga bemärkelse släpa dem ned i huset källare där avrättningen skulle försiggå.

Då rödgardisterna var rädda att gevärskulorna skulle studsa tillbaka emot tegelstensväggarna i den trånga källaren sköt de sina offer på håll med revolvrar, i det de siktade mellan ögonen eller mot tinningarna. Enligt vad bödlarna sedan berätta för sina bekanta blev offren skjutna i tur och ordning, en och en. Först kom kejsarinnan, därpå storfurstinnorna och slutligen tsaren, som hela tiden behöll tronföljaren i sina armar”.

Liken fördes efter avrättningen på en lastbil utanför staden, där man satte eld på kropparna, sedan de begjutits med fotogen. De förkolande resterna blev därefter övertäckta med jord. Allt detta enligt greve Tolstoj. Storfurst Michail, en yngre bror till tsar Nikolaj II fick ta över tronen efter Nikolajs abdikation då tsarens. 12-årige tsarsonen Alexej led nämligen av blödarsjuka och kunde inte komma ifråga. På efter en dag beslutade sig Michail för att abdikera. Han blev i praktiken Rysslands sista tsar och avrättades 1918 i en skog utanför Perm av rödgardisterna, tillsammans med sin sekreterare Nicholas Johnson. De tros ligga begravna i området.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om